Imago Nova Ikongalleri
 





Jag är född i Sverige och bor sedan slutet 1970-talet i Lund, staden med de vackra parkerna, de stenlagda gatorna och den ståtliga katedralen, vars två torn sedan år 1145 frimodigt pekar upp mot himmelen. Vid nitton års ålder gjorde Gud det klart för mig att jag skulle bli ikonmålare. Redan från början betraktade jag detta som en kallelse till andlig och konstnärlig mognad till förmån för den synliga aspekten av gudsuppenbarelsen. Efter närmare tio års studier och personlig fördjupning i ikonens estetik och måleriteknik, såväl som den sakrala konstens historia och den heliga bildens teologi, har detta blivit mitt yrke.
                                                                                                             
                             
Ikonmålare Lars Gerdmar i sin ateljé i Lund 2013. Foto: Mattias Piltz.



Jag har lärt mig måla i den klassiska ryska stilen från 1300- och 1400-talet. Men jag har också tagit lärdom från den senmedeltida italienska konsten (maniera Greca), såsom denna kom till uttryck hos målare som Duccio, Cimabue och Giotto.

Mötet med Leonid Ouspensky (1902-1987) och dennes enastående ikonmåleri i Paris 1981 gjorde ett starkt och bestående intryck. Och den följande korrespondensen med honom förde mig djupt in i både de andliga och konstteoretiska aspekterna av konstarten. Ouspensky anses vara en av de internationellt sett främsta ikonmålarna under 1900-talet, och är the grand old man ifråga om den moderna renässansen för det klassiska ryska sättet att måla. Med sitt måleri och sina böcker The Meaning of Icons (medförfattare Vladimir Lossky) och Theology of the Icon, banade han vägen till en fördjupad reflexion kring den heliga bilden. Och som pedagog och förebild för blivande ikonmålare lade han grunden till ett samtida kvalificerat utövande av konstarten. Hans ambition och redbarhet i egenskap av ikonmålare motsvarade väl det mäktiga andliga och kulturella arv han som en sentida mästare på området representerade.

Ett flertal längre vistelser Italien, där jag fått tillfälle att ingående studera pannåmåleriet såsom detta framstod då den latinska ikonen stod på höjden av konstnärlig och andlig briljans, har resulterat i kompletterande insikter. Idag har jag utvecklat min egen stil och måleriteknik i vilken aspekter av både den ryska, grekiska och italienska traditionen samverkar.


Färgpigment från Zecchi Belle Arte E Restauro i Florens. Foto: Mattias Piltz.

Den klassiska äggtemperatekniken kräver ett ingående arbete i varje enskilt moment under den kreativa processen, i syfte att förläna historiemåleriet och den symboliska realismen närvaro, liv och påtaglighet. Porträttmåleriet, den koncentrerade realismen och det varmt taktila hudmåleriet, den abstrakta formen i balans med anatomin i kroppspråket, dynamiken i den linjära gestaltningen och ljusmåleriet, är alla uttrycksmedel i denna konst. Det är förståelsen av den inre logiken, samspelet mellan andlig mening och skönhet, inom detta bildspråk, och den konstnärliga förmågan att på ett djärvt och självständigt sätt uttrycka egna erfarenhet inom ramen för detta, som gör ikonmåleriet till en levande del av traditionen. Det är också detta som gör ikonerna till fungerande andaktsbilder och god konst, som kan inspirera, öppna sig mot betraktaren, såsom nådemedel för ögat.

Mårdhårspenslar. Foto Mattias Piltz.

Som ikonmålare utför jag mitt arbete i en tid då det andliga och liturgiska livet i den västliga delen av den kristna världen alltmer efterfrågar heliga bilder, bilder som motsvarar den rikedom av sanning, skönhet och godhet som tillhör den kristna traditionen. Mitt uppdrag är att måla från hjärtat till handen, att med genomlysta bilder söka öppna människans ögon för det som ligger fördolt under materiens slöja. 

Med penslar och färger och ikonens tidlösa uttrycksformer vill jag tala till den moderna människans inre - hela, uppbygga och befria. I denna konst kan hon finna den heliga närvaron, respekten, kärleken, renheten och värmen. Inför ikonen kan hon låta maskerna falla. Här får hon tillfälle att möta den verkliga skönheten och den briljant oförställda värdigheten. Här kan hon återfinna den härlighet som finns i djupet av hennes väsen, den härlighet Kristus var beredd att lida döden för och som han har odödliggjort genom sin uppståndelse.

Detalj ur nedtagande från korset. Foto: Bo Wiberg.

Detta är min egen erfarenhet från besök av såväl katolska och ortodoxa som protestantiska gudstjänster där man idag kan se ikonen samverka med ordet och sakramenten. I Lukas evangelium kan vi läsa:

Saliga de ögon som ser vad ni ser. Jag säger er: många profeter och kungar har velat se vad ni ser, men fick inte se det, och velat höra det ni hör, men fick inte höra det (Luk. 10:23-24).

Guds Ord och Guds Bild är genom det gudomliga Ordets förkroppsligande i Jesus oupplösligt förenade. (jämf. Joh.1) Och genom ikonernas synliga förkunnelse av denna gudomliga verklighet under gudstjänsten välsignas våra ögon i samma höga grad som våra öron välsignas under bibelläsning-arna och predikan.


Detalj ur Helige Johannes Teologen - kärlekens apostel. Foto: Bo Wiberg.
      

Ikonen och bildfromheten i den västliga delen av kristenheten ser idag en renässans. För vårt vidkommande som har fått uppdraget att som ikonmålare tjäna denna renässans är situationen både utmanande och ett memento. När vi nu har den historiska möjligheten att medverka till att integrera denna förlorade del av traditionen i vårt eget andliga och liturgiska liv, bör vi sätta ribban på den nivå som är värdig en bildkultur av detta slag. Vi som idag viger vårt liv åt att med denna konst tjäna Guds rike bör, i samma mån som kollegerna i gångna tider, genomföra vårt arbete med hänsyn till ikonmåleriets höga både andliga och konstnärliga ambitioner.

Den klassiska bildteologin utformades under det sjunde ekumeniska kyrkomötet i Nicaea 787 och är av central betydelse i detta sammanhang. Från ekumenisk synpunk, i syfte att fördjupa förståelsen av förhållandet mellan ord och bild, kan vi ha glädje av att noga studera den bildteologi som här formulerades. Denna talar om "Ordet som blev kött" (inkarnationen), Gud som blev människa - utan att upphöra att vara Gud - för att i synlig gestalt uppenbara och förklara det gudomliga i det mänskliga och genom försoningens mysterium infoga människan i Treenighetens gemenskap. 

En central formulering under detta kyrkomöte var: "På samma vis som vi fysiskt lyssnar till begripa ord i syfte att förstå andliga ting", som de i gudstjänsten förmedlas genom bibelläsningarna och predikan, "så når vi andlig skådande genom att använda vår kroppsliga syn", som här syftar på vår möjlighet att göra detta med de heliga ikonerna i samma gudstjänst inför våra ögon. "För om något kastar ljus över över något annat ", syftande på ikonernas och bibeltexternas interaktion och ömsesidiga förklaring av varandra i gudstjänsten, "så har det ena samma innebörd som det andra" (Johannes Damaskenos).

 
Detalj ur Maria och Elisabeths möte: Johannes- och Jesusbarnet. Vår Gud suger på tummen. Foto: Bo Wiberg.


Denna meningsfulla och radikala syn på förhållandet mellan ord och bild i det liturgiska sammanhanget tål att närmare fundera på i den västliga delen av kristenheten där en djupare reflektion kring den heliga bilden kopplad till   Guds människoblivande och ikonens förmåga att i gudstjänst och förkunnelse gestalta detta ännu står ganska långt ned på agendan. 

Sedan några decennier tillbaka finns dock ett starkt växande intresse för ikonen i väst och de tankar som nyss har berörts. Och ikonen framstår i vår tid alltmer som symbolbilden för ett gemensamt Credo, bilden av det mest essentiella i den kristna tron och erfarenhet som förenar kristna över de konfessionella gränserna. Inte bara de vuxna, utan också de yngsta kyrkobesökarna - barnen och tonåringarna - attraheras av ikonen. Präster och lekmän brukar berättat för mig om hur viktiga ikonerna är för de ungas andliga identitet och mognad.


Jakobs stege. Målad 2007. 45 x 32 cm. Foto: Bo Wiberg.

I denna nya, ekumeniska kontext av kulturellt uppvaknande, andligt igenkännande, fördjupning och gemensamt kristet ansvarstagande i en sekulariserad värld, söker jag fullfölja min kallelse som ikonmålare. 

Låt oss göra som man gjorde i det medeltida Sverige och Europa, då de heliga bilderna ännu hade en självklar plats i de troendes hjärtan. Låt oss inte nöja oss med att den synliga aspekten av den gudomliga uppenbarelsen förblir en ringa parentes i det andliga livet. Låt oss tillsammans verka för att den heliga bilden åter blir en påtaglig del av fromhetslivet, i likhet med den bildfromhet vi möter i den ortodoxa kyrkan och i linje med de förhållande som rådde i kristenheten i väst under medeltiden. Denna vision skulle jag vilja dela med dem som har ansvaret för det pastorala och liturgiska arbetet. De troende, såväl som alla de andligt hemlösa människorna runt omkring oss har idag samma behov av heliga bilder som människor i forna tider, bilder av inkarnationen, förklaringen och återlösningen, av den sammansatta kristna verkligheten, gestaltad i det heliga Evangeliet, bilder som appellerar till de troendes andliga mognad, såväl som till den moderna sekulariserade människans längtan efter identitet och personlig värdighet.

Från hjärtat till handen - penseln är blickens förlängning. Foto: Mattias Piltz.

Som en samtida och ekumeniskt sinnad ikonmålare är det min kallelse att utföra separata ikoner och bildprogram av skilda slag, ikoner för hem och kapell, såväl som för kyrkorum i större skala. En ikonutsmyckning kan se ut på många sätt, och jag ställer mig gärna till förfogande för råd och idéer kring hur den heliga bilden i ditt hem eller din kyrka kan gestaltas. Jag utför ikoner i alltifrån miniatyrformat till monumental skala med motiv ur både det gamla och nya testamentet såsom enskilda ikonporträtt av Kristus, Maria med Jesusbarnet, profeter, apostlar och andra viktiga gestalter i Bibeln, händelseikoner som tillfälligt kan placeras i koret för att synliggöra det kristna budskapet under de stora högtiderna i kyrkoåret, diptyker, triptyker, altarskåp och ikonsviter skräddarsydda för olika former av kyrkorum i samråd med arkitekter och företrädare för församlingar. Alternativen är många och motivkretsen stor. På så sätt vill jag, i gemenskap med alla dem som hjälps åt att bygga det nya Jerusalem, samverka med Honom som säger: 

Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. (Joh. 17:21).

För konstartens egen skull, men än mer för Guds rike och dess invånare förvaltar jag mitt pund, för att öppna paradisblicken, hos stora och små ingjuta mod, skönhet och glädje, stämma in i den stora kören av 


Foto: Mattias Piltz.



konstmålares lovsång till mysteriet. Tillsammans med dessa vill jag förmedla och förankra tillvarons fullhet, som stilla, dock obevekligt, flödar fram ur våra gemensamma penseldrag, den briljans och läkedom, det förvandlande ljus som den Evige vill ingjuta våra hjärtan.

Jag böjer mig för mina föregångare och den heliga traditionen, låter fantasin förbli vishetens dotter, doppar penseln i den aldrig sinande österfloden, låter rättfärdighetens solstrålar uppfylla den oändliga friheten.