Imago Nova Ikongalleri
 

 
 


Beatus Ioannes Paulus P.P. II

                                                                                                                     Nolite timere - var inte rädda!


    


     Beatus Ioannes Paulus PP. II. Ikon målad 2012. 43 x 32 cm. Foto: Mattias Piltz


(Ikonens latinska namn lyder på svenska: Den salige påven Johannes Paulus II och har valts för att latinet är det katolska kyrkospråk som universellt delas av alla katoliker och att den plats där ikonen hänger, Johannes Paulus II:s pastoralcentrum i Stockholm, besöks av människor av olika nationalitet. Inledningsvis följer en kort biografi. För den som vill gå direkt till bildkommentaren finns denna längre ned på sidan)


 

Barndom


Karol Józef Wojtyła, son till Emilia och Karol Wojtyła, föddes den 18 maj 1920 i staden Wadowice i Polen och var det yngsta av tre barn. Som liten var han intresserad av sport (något som höll i sig livet ut), särskilt fotboll, där han under småskoletiden spelade på den judiska sidan - det fanns en stor semistisk befokningen i Wadowice - mot den katolska.


 

Ungdom


1938 - Karol var då 18 år gammal – flyttade familjen till Kraków, där han genomgick studier på Jagielloniska universitetet bl a i filologi och språk. Så småningom hade han lärt sig tolv främmande språk (nio av dessa hade han senare stor glädje av att kunna som påve.) Under studietiden i Kraków spelade han även teater och skrev själv flera pjäser. Han hade nu också sin första kärleksaffär - om han hann med flera innan han påbörjade sina präststudier vet man inte - och detta med en judisk flicka vid namn Ginka Beer, beskriven som en smal och stortartad skådespelerska, med mycket mörka ögon och svart hår.


 

Kroppsarbete samt studier i teologi och filosofi


Strax efter den tyska nazistiska invasionen av landet 1939 – då nämnda universitet stängdes och 184 professorer deporterades till Sachsenhausens koncentrationsläger – och under de mörka åren av ockupation som följde fram till 1945 var han aktiv i motståndsrörelsen, och 1940-42 försörjde han sig dels på arbete i ett kalkbrott, dels som fabriksarbetare på en kemisk fabrik. 1942 påbörjade han i Kraków sina präststudier på det underjordiska seminariet Caldestine, som 1946 följdes av högre studier i Rom vid Sankt Thomas av Aquinos påvliga universitet (Angelicum) vilka 1948 resulterade i en doktorsavhandling som behandlar ämnet Doctrina de fide apud S. Ioannem a Cruce (Johannes av korsets lära om tron). Detta följdes av ett studium av möjligheten att utforma en katolsk etik i anslutning till filosofen Max Schelers tänkande, som gav Karol kompetens att bli docent, något han sedan blev i socialetik vid det nu återöppnade Jagielloniska universitetet i Kraków. Han blev därefter professor i filosofi vid det katolska universitetet i Lublin. Hans huvudsakliga verk är Kärlek och ansvar, etisk studie (1962, 1980 översatt till svenska) och Person och handling (1969), ur det förra citeras längre fram i denna text.



             

  

 

 

Präst, biskop, kardinal och påve


Som präst i Krakow och senare biskop och ärkebiskop (1958, resp. 1964) var Karol Józef Wojtyła mycket folkkär och popular, inte minst bland ungdomar – en god vän och konstnärskollega från Krakow (numera bosatt i Addis Ababa) har berättar om hur hon, Barbara Goshu, under sin gymnasietid tillsammans med kompisar fick förmånen att vara med om hans omtalade bibelstudier, som hon tyckte "var fantastiska".



   

 

Efter att bara några år efter det Andra Vatikankonsiliet 1967 ha blivit kadinal valdes han så den 16 oktober 1978 till påve med namnet Johannes Paulus II. I denna roll och med sin mycket sammansatta intellektuella och andliga begåvning och strålande personlighet skulle han under sitt långa pontifikat (1978-2005) hinna uträtta mer såväl inom den katolska kyrkan som utanför, i den värld han mer än de flesta påvar innan honom ständigt vände sig till med sitt budskap. ”Långt mer än Ronald Reagans vapenupprustning, som ibland lättvindligt anges som orsak", skriver Göran Hägg i sin bok Påvarna (2006) apropå den salige Johannes Paulus II, "var det påvens diplomati och demagogi som startade den process som ledde till Berlinmurens fall, Sovjetunionens upplösning och en ny världsordning.” Som den gode herdegestalt han var, med en fromhet som inte gick att ta miste på, tog man till sig hans budskap också långt utanför det katolska fårahuset, och på hans många resor möttes han av stora skaror människor, som han på ett lika charmerande som djupt allvarligt sätt predikade för och vägledde. 



Död, saligförklarad och helgon


Den 2 april 2005 efter flera års sjukdom avled denne store statsman och andlige ledare och begravdes den 8 april i Peterskyrkan. Till denna, den hittills största cermonin av detta slag i västvärlden, samlades omkring 200 statsöverhuvud, en mängd kyrkoledare av skilda konfessioner och cirka 300000 pilgrimer, som vittnar om den respekt denne påve åtnjöt och den viktiga roll han hade spelat i olika sammahang. Hans teologiska och filosofiska budskap, samlat i en lång rad böcker och mindre skrifter samt det han sade i samband med sina många statsbesök, som det han gjorde i vårt land 1989, kommer för all framtid ha betydelse.


Många, och däribland jag själv, betraktade honom som en helig man som både genom ord och handlingar på ett mycket övertygande sätt utförde det Jesus i evangelierna uppmanar sina lärjungar till att göra. Den 1 maj 2011 blev han saligförklarad och under början av nästa år kommer han av den nuvarande påven Franciskus att utses till helgon. Den salige Johannes Paulus II:s ledord som påve löd: Nolite timere - var inte rädda! - ord som bara den kan uttala som i djupet av sin egen själ vet att Jesus efter sin ångest i Getsemane, korsfästelse och våldsamma död uppstod för att vi på vår väg genom livet, kantad av såväl glädjeämnen som mer eller mindre plågsamma lidanden, efter vår egen död också skall uppstå och i det nya Paradiset för evigt få dela hans glädje.

                                                                                                                                                                                                         
            

 




Bildkommentar


I porträttet av den salige Johannes Paulus II – en andlig atlet och tungviktare – har jag både tagit fasta på hans utseende och den ikon han var och alltjämt framstår som för många: hans starka, sympatiska anletsdrag; lejonpannan bakom vilken så mycket av hans intellektuella skärpa och andliga vishet ryms; den tillmötesgående blicken och munuttrycket, som ger plats för det stora leende som man ofta ser i de foton där han står inför stora skaror av människor. I denna ikon möter vi dock ett litet allvarligare porträtt, där jag försökt frammana en mer sammansatt bild av hans ansikte och vad detta inrymmer.


Som teolog, filosof och andlig vägledare hann han under sitt långa pontifikat (1978–2005) uträtta mycket och föra ut ett budskap av stor sammansatthet, samlat i en lång rad böcker och s k encyklikor (rundskrivelser i syfte att inspirera och vägleda). Låt oss öppna hans stora bok, som i min ikon gestaltar hans enastående såväl teologiska och filosofiska som poetiska produktion, och lyssna till några korta axplock. Dessa ägnas åt den kristna personalismen (först citerat), där han som professor i filosof ställer den kristna läran om den självutgivande kärleken personer emellan mot den materialistiska utilitarismen. Den senare filosofin handlar om att med den egoistiska lyckan och det ständiga välbehaget för ögonen utnyttja varandra. Den förra, som denna påve hyllar, om dess motsats, där han i de texter som följer explicit riktar sig till oss alla i egenskap av unika personer och Guds avbilder (ikoner). Därefter följer ett längre saxat citat som handlar om en av mina egna hjärtefrågor: konsten och det konstnärliga skapandet (som på ett galleri som detta kan passa sig) som implicit dock även riktar sig till var och en som skapande i egenskap av kulturvarelser som tillsammans bygger en värld, oavsett profession. Detta är hämtat ur hans underbart skarpsinniga brev till konstnärerna, publicerat 1999, här citerat i engelsk originaltext i väntan på att en möjlig svensk översättning förhoppningsvis senare kommer i trycket.

(Detta utdrag är ganska långt och den som nu inte är så intresserad av konst eller har tid att läsa detta kan ”lyfta på hatten och gå förbi” (Luther) och nöja sig med den löpande bildkommentaren längre ned.)


Det första citatet ska förstås utifrån det kristna kärleksbudet, även kallat det dubbla kärleksbudet: "Du skall älska Herren din Gud… och din nästa som dig själv (Luk 10:27)".







 I hans vackra röda bok, inbunden i franskt band enligt alla konsten regler, kan vi läsa:


Kärlekens bud och den personalistiska normen


Det i evangeliet formulerade budet kräver av människan kärlek till andra människor, vår nästa, och i sin fulla lydelse kräver det kärlek till personer. Ty Gud, som kärleksbudet nämner i första hand, är det fullkomligaste personliga Väsendet. Hela världen av skapade personer hämtar sin egenart och sitt naturliga företräde i förhållande till tingens (icke-personernas) värld ur den särskilda likheten med Gud. […] Budet talar om kärlek med avseende på personer, medan utilitarismens princip visar på välbehaget såsom grundval inte endast för handlandet utan också för normering av mänskliga handlingar. […] Personen är ett sådant gott, med vilket nyttjandet inte passar ihop, ett gott som inte kan behandlas som medel för att uppnå ett mål. Hand i hand därmed går den personlistiska normens positiva innehåll: personen är ett sådant gott, att det endast är kärleken som utgör ett rätt och fullvärdigt förhållande till det. Och det är just detta positiva innehåll i den personalistiska normen som kärleksbudet uppenbarar.1







Bejakandet av personens värde


Varelsernas värld är objektens värld: vi särskiljer bland dem personer och ting. Personen skiljer sig från tingen i struktur och fullkomlighet. Till personens struktur hör det inre, vari vi återfinner det andliga livets grundämnen, vilket tvingar oss att erkänna människosjälens andliga natur. Därför äger personen en för henne kännetecknande andlig fullkomlighet. Denna fullkomlighet avgör hennes värde. Det är inte möjligt att behandla en person på samma plan som ett ting (eller ens som ett djur), eftersom hon besitter denna andliga fullkomlighet, och inte bara är ”kropp", låt vara besjälad. Mellan djurets själsliv och människans andliga existerar ett ofantligt avstånd, en avgrund som inte kan överbryggas. […] Kärleken i dess fulla mening är en dygd och inte bara en känsla […] Kärleken som dygd lever i viljan genom sin inriktning på personens värde – viljan är alltså källan till det bejakande av personen som genomsyrar alla reaktioner, upplevelser och över huvud taget hela beteendet.2


Den salige Johannes Paulus II:s personalistiska budskap, som står i bjärt kontrast till andan i Västerlandets konsumtionssamhälle i alla dess mer eller mindre banala skepnader och som nu bara med några få meningar berörts, var det som från början grep tag i mig och fick mig att fortsätta lyssna på honom. Hans tal om personen och kärleken framstod för mig som en stor komplimang till mig själv och till dem som omgav mig – och det han sade var uppenbarligen helt autentiskt, avspeglades i hans egen person och hållning, i hans ansikte: de sympatiska anletsdragen, den starka, varma, men långt ifrån sentimentala blicken, som kom mig själv till mötes när jag med Guds hjälp långt senare försökte framkalla honom i form och färg i den ikonmålning som här visas. Mot bakgrund av egen politisk erfarenhet från tonåren inom vänsterrörelsen förstod jag också de konsekvenser denna gudsbild och människosyn grundad i den personalistiska tolkningen av det dubbla kärleksbudet måste få för såväl det politiska livet – han kunde från denna utgångspunkt kritisera både kapitalismen och kommunismen – som det sociala projektet: det vardagliga umgänget kompisar och arbetskamrater emellan, familjelivet, det erotiska livets givande och tagande, och det oegennyttiga och själuppoffrande arbetet för de mänskliga rättigheterna med fokus på den enskilda personens individuella behov som många av god vilja utför, och så vidare.




Iklädd sin varmt strålande vita påve-cassock - som för tankarna till dopets klädnad: renhet, ljus och rättfärdighet - står han där reslig och ödmjuk, stadig som en ek, vänd emot oss alla, som han alltid brukade, och utstrålar den fasta tro och påfallande enkelhet som var så utmärkande för honom. 


En liten anmärkning: För att både få plats med boken och korset, som båda var ett måste i denna ikon, hänger inte detta kors på det speciella sätt som det brukar göra på påvar. Av estetiska skäl valde jag här att kompromissa.




Letter of His Holiness Pope John Paul II to the Artists



    To all who are passionately dedicated

    to the search for new epiphany of beauty

    so that through their creative work as artists

    they may offer these gifts to the world.



God saw all that he had made, and it was very good. (1 Mos 1:31)



The artist, image of God the Creator


None can sense more deeply than you artists, ingenious creators of beauty that you are, something of the pathos with which God at the dawn of creation looked upon the work of his hands. A glimmer of that feeling has shone so often in your eyes when—like the artists of every age—captivated by the hidden power of sounds and words, colours and shapes, you have admired the work of your inspiration, sensing in it some echo of the mystery of creation with which God, the sole creator of all things, has wished in some way to associate you. […]



                                    


What is the difference between “creator” and “craftsman”? The one who creates bestows being itself, he brings something out of nothing—ex nihilo sui et subiecti, as the Latin puts it—and this, in the strict sense, is a mode of operation which belongs to the Almighty alone. The craftsman, by contrast, uses something that already exists, to which he gives form and meaning. […]


God therefore called man into existence, committing to him the craftsman's task. Through his “artistic creativity” man appears more than ever “in the image of God”, and he accomplishes this task above all in shaping the wondrous “material” of his own humanity and then exercising creative dominion over the universe which surrounds him. With loving regard, the divine Artist passes on to the human artist a spark of his own surpassing wisdom, calling him to share in his creative power. Obviously, this is a sharing which leaves intact the infinite distance between the Creator and the creature, as Cardinal Nicholas of Cusa made clear: “Creative art, which it is the soul's good fortune to entertain, is not to be identified with that essential art which is God himself, but is only a communication of it and a share in it”.3 […]



Art and mystery of the Word made flesh


The Law of the Old Testament explicitly forbids representation of the invisible and ineffable God by means of “graven or molten image” (Dt 27:15), because God transcends every material representation: “I am who I am” (Ex 3:14). Yet in the mystery of the Incarnation, the Son of God becomes visible in person: “When the fullness of time had come, God sent forth his Son born of woman” (Gal 4:4). God became man in Jesus Christ, who thus becomes “the central point of reference for an understanding of the enigma of human existence, the created world and God himself”. 4


This prime epiphany of “God who is Mystery” is both an encouragement and a challenge to Christians, also at the level of artistic creativity. From it has come a flowering of beauty which has drawn its sap precisely from the mystery of the Incarnation. In becoming man, the Son of God has introduced into human history all the evangelical wealth of the true and the good, and with this he has also unveiled a new dimension of beauty, of which the Gospel message is filled to the brim. […]



A fruitful alliance between the Gospel and art


[…]  Every genuine art form in its own way is a path to the inmost reality of man and of the world. It is therefore a wholly valid approach to the realm of faith, which gives human experience its ultimate meaning. That is why the Gospel fullness of truth was bound from the beginning to stir the interest of artists, who by their very nature are alert to every “epiphany” of the inner beauty of things. […]



The Creator Spirit and artistic inspiration


[…] The Holy Spirit, “the Breath” (ruah), is the One referred to already in the Book of Genesis: “The earth was without form and void, and darkness was on the face of the deep; and the Spirit of God was moving over the face of the waters” (1:2). What affinity between the words “breath - breathing” and “inspiration”! The Spirit is the mysterious Artist of the universe. Looking to the Third Millennium, I would hope that all artists might receive in abundance the gift of that creative inspiration which is the starting-point of every true work of art. […]



      

  Sofia - en bild av personens inneboende och eviga skönhet.


The “Beauty” that saves

On the threshold of the Third Millennium, my hope for all of you who are artists is that you will have an especially intense experience of creative inspiration. May the beauty which you pass on to generations still to come be such that it will stir them to wonder! […] 


Thanks to this enthusiasm, humanity, every time it loses its way, will be able to lift itself up and set out again on the right path. In this sense it has been said with profound insight that “beauty will save the world”.5 […] 

Beauty is a key to the mystery and a call to transcendence. It is an invitation to savour life and to dream of the future. That is why the beauty of created things can never fully satisfy. It stirs that hidden nostalgia for God which a lover of beauty like Saint Augustine could express in incomparable terms: “Late have I loved you, beauty so old and so new: late have I loved you!”.


With my heartfelt good wishes!


From the Vatican, 4 April 1999, Easter Sunday


Med sådan vishet och kärlek kunde denne påve, som själv var poet och en stor konstälskare, på sitt vackra och klargörande sätt tala om konsten och dess skönhet som – rätt förstådda – alltså kan medverka till att frälsa världen. Apropå Dostojevskijs tal om skönheten har jag i min egen bok om ikonkonsten försökt förklara vad begreppet skönheten betyder applicerat på ikonen som konstart och på människan (se vidare not 7).


Flickan – barnet, Guds ikon och person i vardande  

I porträttet av den lilla flickan han håller i handen gestaltas människan som personen i vardande och Guds avbild – som alltså är en central tanke för den salige Johannes Paulus II – såväl som barnet i sig. Jesus pekar på barnet när han vill visa vem som är störst i himmelriket: ”De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket”, säger han (Matt 18:4). Och: ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket (Matt 18:3).




                  
  

  

Hon har ett gyllene bälte med ett triangulärt spänne som betecknar att hon är Treenighetens avbild och som person och Guds dotter bär Treenighetens välsignelser inom sig. Och den milt lysande grön-vita klänningen, med dess svala nyanser, för tankarna till den pärla som under mycket lång tid, inne i snäckan, mognar till briljans. Hon är i nio-tioårsåldern, har ett barns mimik och står på ett elegant lekfullt, lite dansant sätt, typiskt för barn på bra humör.




  

 

 

I håret bär hon ett enkelt diadem med tre pärlor, för tron, hoppet och kärleken – viktiga saker för en personlighet - och i handen håller hon två liljor som betecknar liljorna på ängen: här symboler för henne och påven och/eller påven och betraktaren: du och jag - enligt Jesu liknelse om vad det djupast sätt innebär att vara en människa i sig och vad personlig skönhet egentligen handlar om.8 


I en kompletterande läsning kan flickan också kallas Sofia och på så sätt föra våra tankar till Sofia - Den heliga Visheten. Flickan framträder i denna läsning av bilden nu som personifikationen av Visheten med stort V. Hör här vad kung Salomo säger om hennes egenskaper i Vishetens bok kapitel 7 och 8, medan Sofia med klar blick och alldeles oförställda anletsdrag möter vår med ett leende:


                           

    

   

  Jag höll visheten för mer än spira och tron;

rikedom räknade jag för intet

i jämförelse med henne, och oskattbar ädelsten, 

aktade jag ej lika med henne.

Allt guld är ju bredvid henne en handfull grus

och såsom ler är emot henne silver att akta.

Högre än hälsa och färgring älskade jag henne,

Och jag ville hellre äga henne än solens ljus. […]


Årets kretslopp och stjärnornas ställningar,

varelsernas egenskaper och de vilda djurens skaplynne,

andarnas makt och människornas tankar,

växternas olika arter och rötternas krafter.

vad som är fördolt och vad som är uppenbart,

allt har jag lärt känna, ty visheten, hon som är

mästare i allt, har undervisat mig därom.

Ty i henne finns en ande som är förnuftig, 
helig, ensam i sitt slag, mångfaldig och fin,
rörlig, genomträngande, obesmittlig, klar,
okränkbar, välgörande, människoälskande,
fast, orubblig, obekymrad, en som förmår allt 
och övervakar allt, och som går in i alla andra andar,
vilka är förnuftiga, rena och av fullkomlig finhet. […]

Ty hon är en fläkt av Guds kraft och ett ogrumlat

utflöde av den Allsmäktiges härlighet. […]

Ja, hon är ett återsken, av det eviga ljuset och en 

klar spegel, som återspeglar Guds verksamhet,

och en avbild av hans godhet.


Fast hon är en, förmår hon dock allt, och fastän 
själv förbliver den hon är, förnyar hon allt annat.
från släkte till släkte flyttar hon in i fromma själar
Och gör människor till Guds vänner och till profeter.9

 

Henne håller vår salige påve i handen, hon som är det stora barn som tagit plats i hans eget inre, som låtit hans ord, närhelst de uttalades, få sådan enkel men strålande lyskraft och pregnans. Henne borde många i ledande ställning hålla i handen och vi var och en lyssna till när vi i en - som det ju ofta förfaller - förvirrad, ja, stundtals förlorad värld vill försöka förstå livets verkliga och skönt sammansatta värdeskalor.



Det andliga Jerusalem vi bygger

Muren, som omfamnande kröker sig emot oss, och den grönskande mark de båda står på, representerar det andliga Jerusalem, som vi i den världsvida kristenhetens gemenskap bygger upp på jorden tillsammans med de heliga i himmelen respektive den eviga vår som är i antågande för hela världen - som ibland redan nu i tiden på ett påtagligt sätt bryter in. 


Mellan muren och den kulle som Johannes Paulus och Sofia står på löper en flod med strömmande vatten som symboliserar livets vatten, dopets källa och det vatten om vilket Jesus vid Sykars brunn till kvinnan säger: den som dricker av det blir aldrig mer törstig - återigen en allusioner till Paradiset och dess evigt friska källflöden.10


De tre portarna betecknar Faders, Sonens och den helige Andens ingångar till det nya Jerusalem och i en ytterligare läsning av ikonen: Trons, Hoppets och Kärlekens. De står öppna för den salige Johannes Paulus II och Sofia och för alla Guds söner och döttrar – personer och gudsbilder i vardande.



O Jerusalem, du höga, sälla stad, ditt namn är frid. 

Levande är dina stenar, du byggs upp för evig tid. 

Lik en brud och krönt av änglar strålande du visar dig.


Varje sten är huggen, slagen, slipad för att passa rätt, 

fogas så av mästarhanden på den plats som han berett, 

att de alla i Guds tempel blir förenade till ett.


Kristus sändes för att vara stadens hörnsten och dess grund, 

och de båda skilda folken sluts här samman i förbund. 

Sion vilar tryggt på honom, trofast ifrån första stund.


Skänk i dag åt dina vänner vad de ber dig om i tro. 

Låt oss alla sist få samlas till en ljuvlig sabbatsro 

och med helgonen för evigt i ditt paradis få bo.11



Noter


1. Karol Józef Wojtyła, Kärlek och ansvar, etisk studie, Sweden 1980, s. 39-41. 

2. Ibid. s. 163-166

3. Dialogus de Ludo Globi, lib. II: Philosophisch-Theologische Schriften, Vienna 1967, III, p. 332.

4. John Paul II, Encyclical Letter Fides et Ratio (14 September 1998), 80: AAS 91 (1999), 67.

5. F. Dostoyevsky, The Idiot, Part III, chap. 5.
6. Sero te amavi! Pulchritudo tam antiqua et tam nova, sero te amavi!: Confessions, 10, 27: CCL 27, 251.                                                                                                      

7. Redan de gamla skolastikerna menade att "det sanna är lika med sköna och det goda och omvänt". Och när Fjodor Dostojevskij, en av den ryska realismens grundare, talar om att "skönheten skall frälsa världen" talar han om skönheten i denna djupt humanistiska och andliga mening. Skönheten är förenad med kärleken, så att man med kärlekens öga kan se henne, med sitt förnuft och sina själsförmögenheter kan mäta det omätliga och med blick för det sköna bli varse kärlekens kropp - det heliga Du som bor i allt, som är alltings källa, existens och mål. Gud är kärlek och skönheten är kärlekens inkarnation.    Tillsammans med fantasin och intellektet är skönheten ett barn av visheten, Guds vishet, som är en del av det odelbara Ordet (Joh 1:1 ff). Det kosmiska Ordets skönhet är som en stor skyddsängel, som även i människans mörkaste stunder - när hoppet hukar sig och vidrigheten ler - pekar på det värdebeständiga sanna och goda, som förmår avslöja och övervinna det falska och det onda. De som inte känner skönheten, har glömt bort henne, nonchalerar, ignorerar eller förtrampar henne. De kan inte älska den gudomliga skönhetens inkarnation i sin medmänniska, i sig själv, i naturen eller kulturen. Skönheten i det nya Eden har inget med framgång, ställning eller kvalifikationer att göra utan gestaltar livet i sig, skapelsen och människan som Guds avbild, som inte kan bli skönare än hon redan är. [Se nedan not 8.] Den genomlysta skönheten vi möter i ikonerna är just denna gudomliga skönhet.
Jesus är lika skön vid sin ångest i Getsemane, när han står inför Pontius Pilatus, hånas, gisslas och bespottas, som en brottsling avklädd all mänsklig och gudomlig värdighet bär korset han senare insomnar på, som när vi ser honom på förklaringsberget, vid intåget i Jerusalem, uppståndelsen och himmelsfärden. Allt detta skildras i ikonkonsten med blicken fäst på skönheten i dess absolut heliga och värdebeständiga tillstånd. Detsamma gäller när man skildrar de helgon som i vissa fall gått ett liknande öde tillmötes som sin Herre.
(Not 7) Ett modernt exempel är den polske franciskanen och martyren s:t Maximilian Kolbe, som i koncentrationslägret Auschwitz räddade en medfånge från döden genom att byta sitt eget interneringsnummer med denne som var far till en stor familj. Kolbe dog i en av lägrets dödsceller den 14 augusti 1941. Det berätas att han med sin starka tro och självuppoffrande kärlek under dessa vidriga förhållanden uppmuntrade sina medfångar, spred gädje och hopp. År 1982 offentliggjorde påven Johannes Paulus II, som under Polens ockupation själv var en aktiv motståndare till den nazistiska terrorn, s:t Maximilians helgonförklaring. Lars Gerdmar, Ansikte mot ansikte. Om de heliga ikonerna, kap. 3:Fönster mot himmelen – Den symboliska realismen och ikonernas bildspråk”, Inowrocław 2007 s. 153. (Ett längre utdrag ur detta kapitel kommer senare att publiceras under fliken "Artiklar")
8. Jesus säger: "Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem." Matt: 6 28-29.

9. Ur Vishetens bok, kap. 7-8

10. Joh 4: 13-15: "Jesus svarade: "Den som dricker av det här vattnet blir törstig. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig törstig igen...

11. Urbs Jerusalem beata, vers 1, 4, 5 och 8. Anonym hymn från senmerovingisk eller karoliningisk tid (600-800-talet), sv, övers. Per Beskow.

 

Fotografierna i denna artikel är tagna av Mattias Piltz. För den som önskar läsa brevet till konstnärerna i sin helhet hänvisas till länken under fliken: Artiklar