Imago Nova Ikongalleri
 

   

 

  


Avbild och likhet –

människan inför ikonen


Av Per Beskow



Ikonerna hör till kristenhetens gemensamma egendom. De har sitt upphov i den östliga kyrkan, men de har också blivit en väsentlig del av det kristna arvet. Bilderna i Västerlandet fick visserligen inte samma ställning som i det bysantinska riket under 900- och 1000-talet, men heliga bilder – lika de östliga ikonerna eller annorlunda utformade – har också haft en stor betydelse i västkyrkans liv.


Från ortodoxt håll har man ofta pekat på Libri Carolini, en 800-talsskrift författad av Neodulf av Orléans, som helt klart var bildfientlig, och man har uppfattat detta som typiskt för västkyrkans inställning till bilderna. Men i praktiken har bilderna ofta haft liknande funktioner som i öst. Vi hör om heliga bilder, undergörande bilder, bilder som är föremål för vallfärder och som är invävda i legender. Människor tänder ljus framför dem under sina böner och kysser dem. Den som kommer till Spanien under Stilla veckan – till exempel till Sevilla eller Málaga – kan se hur tusentals människor

omger bilderna av Kristus och Maria när de bärs i processioner och vördas med ljus och rökelse. Att bilderna i västkyrkan bara skulle ha en didaktisk funktion stämmer alltså inte med verkligheten.


En viktig skillnad är att de västliga bilderna ofta har varit tredimensionella skulpturer, något som förkastades av den bysantinska kyrkan i samband med bildstriden på 700- och800-talen. Men hos dem och framför allt i måleriet kan vi se hur mycket den bysantinska konsten kom att påverka den västerländska. I det italienska måleriet från 1100- och 1200-talet, med konstnärer som Cimabue och Duccio, är detta uppenbart för var ochen. Men det fanns en tidigare våg av bysantinskt inytande under ottonsk tid, i slutet av 900-talet. Den grekiska prinsessan Neofanu blev kejsar Otto II:s gemål och fostrade sin son, den senare Otto III, i bysantinsk anda, och det finns tydliga spår i Västeuropa av de östliga inHuenser som hon befordrade. Vi finner dem inte minst i delar av denromanska konsten. 1.  


En bildteologi av det slag som utformades av Johannes Damaskenos och Neodoros studiten under bildstriden har inte fått någon motsvarighet i Västerlandet. Jag vill ändå nämna en skrift som är okänd för de Hesta, den originelle påven Benedictus XIV:s skrivelse Sollicitudine nostrae från 1751, där han på egen hand har formulerat en bildteologi 2. Den skiljer sig i många avseenden från den östliga, och där finns bland annat ett psykologiskt drag – bilderna är tänkta som formade i konstnärens medvetande – men de visar att en teologisk reflektion över bilderna ingalunda har saknats helt i Västerlandet. Bakom bilderna, både i öst och väst, finns dessutom en gemensam teologisk grund, som jag här skall försöka återge.



         



Den helige Lukas målare assisterad av en ängel. 1500-talet. Rysk händelseikon från Pskov. Detta är en typisk scen ur ikonkonsten med personer i samspel. Här skildras den tradition som hävdar att Lukas var den förste ikonmålaren, såväl som Gudsmodern med barnet.

 

Ikonernas värld är en värld av ansikten som vi betraktar. Det finns ingen ikon utan ett ansikte. Man kan inte måla en ikon som enbart framställer ett träd eller en fågel eller en byggnad. Sådana kan finnas med på ikonen som staffage, men det är ansiktet som är det väsentliga. En ikon kan täckas av en risa, en silverplåt som inte bara skyddar ikonen utan också smyckar den, men i sådana fall lämnas ansiktet alltid bart. Ikonen kan föreställa en enstaka person, eller två – som Gudsmodern med Kristusbarnet – eller en hel scen med olika personer i samspel, och det är alltid ansiktena som drar till sig blicken. Som vi vet har ikonmåleriet sin bakgrund i den hellenistiska porträttkonsten, så som vi finner den i fynden från Fayum. Här står vi ansikte mot ansikte med människor som är okända för oss men möter oss som en hälsning till oss från en längesedan försvunnen epok. Ansiktet är den yta där två personer kan mötas. Bakom ansiktet döljer sig ett omätbart djup som här träder fram, som kan ses och låter sig beröras. 

För oss kristna har detta en särskild betydelse. Som uppenbarelsen säger oss är människan själv en ikon. Hon är skapad till Guds avbild och till att vara lik honom, som det heter i skapelseberättelsen: ”Låt oss göra människor till vår avbild, till vår likhet”, säger Gud (1 Mos 1:26). Han talar om sig själv i pluralis, i kristen tradition har detta alltid tolkats som en utsaga om Treenigheten. Vi är alltså skapade till avbilder av den heliga Treenigheten. Liksom Treenigheten är ett outgrundligt mysterium så är människan också ett mysterium. Det finns djup inom oss som vi bara delvis kan ana, men det är djup på både gott och ont. I det tillstånd där vi lever är gudsbilden en möjlighet snarare än en verklighet; den måste förverkligas för att vara sig själv. Den måste omvandlas från avbild till likhet. Gudsbilden är gemensam för alla människor. Den är förutsättningen för vår existens som människor, men vår mänsklighet måste också förvandlas så att den blir alltmer lik Gud. Motsatsen är också möjlig: som i Oscar Wildes roman Dorian Grays porträtt kan människans inneboende godhet och skönhet fördärvas och gå under genom egoism, lustar och ren ondska. 

Det är i ansiktet som vi möter en människas personlighet. Att vara ansiktslös är att vara anonym. När man avsiktligt döljer sitt ansikte är det för att utplåna sig själv. Rånaren bär mask så att han inte skall kunna identifieras av omgivningen. Masken kan också användas när någon låtsas vara någon annan än sig själv. Den har haft sin plats i antikens skådespel lika väl som i japanska no-spel, i indiska eller afrikanska danser. Däremot är det alldeles otänkbart att någon skulle uppträda maskerad i en kristen gudstjänst. Här måste var och en vara sig själv inför Gud, för han ser in i vårt innersta och visar oss själv sitt kärleksfulla ansikte. Att gömma huvudet i händerna är något man gör för att visa sin blyghet eller skam, eller om man står inför något som är alltför underbart eller skräckinjagande för att man skall våga blicka in i det. Att visa sitt ansikte är å andra sidan ett tecken på att man är orädd, att man öppet visar vem man är. Nog är det väl därför som Roslins Damen med slöjan tycks så fascinerande, då hon försiktigt drar slöjan tillbaka och leende träder fram i ljuset: ”Titta på mig!” tycks hon säga. Slöjan både döljer ansiktet och hindrar sikten. Men det fria ansiktet öppnar vägen från människa till människa. 

Att möta ikonen är därför att stå inför en annan människa, ansikte mot ansikte. På ett vis är det som att stå framför en spegel. Det är visserligen inte mig själv som jag ser, men den jag möter har i djupet något gemensamt med mig själv: vår gemensamma urbild framträder i ansiktet. Ikonens ansikte och mitt eget är båda formade till Guds avbild, men i ikonen ser jag hur avbilden också har blivit formad till Guds likhet. Främst av allt gäller detta naturligtvis Kristusikonen.


        

Bysantinsk Gudsmodersikon utförd i mosaik. 1320-21. Kariye Djami (Vår Frälsares och Gudsmoders kloster i Chora), Istanbul. Genom sitt bejakande av att bli Jesu moder är Maria det största bland helgonen och avbildas i en lång rad motiv inom ikonkonsten. 

Kristus är inte bara sann Gud utan också sann människa. Den gudsbild som är nedlagd i oss alltifrån skapelsen har genom inkarnationen blivit fullkomnad i honom. I sitt ansikte visar han människan sådan som Gud har avsett henne. Detta gäller också de övriga gestalterna som möter oss i ikonerna, främst Guds moder Maria men också alla Guds helgon. De skådar nu Herrens härlighet utan slöja för ansiktet (1 Kor 3:18) och har förvandlats till Kristi likhet. Ikonen visar oss alltså vad som är meningen med vårt eget liv, den visar på det mål som Gud har ställt i utsikt för oss. Och när vi står inför denna sky av vittnen som vi kan se på en ikonostas, då sluts vi in i gemenskapen med människor som bär på samma gudsbild som vi själva, och som visar oss vägen till fullkomningen. Och vi sluts samtidigt in i deras mäktiga förbön inför Herren. 

Den som har ett ansikte är en person. Det är alltså någon som är ett Du, någon som man kan stå i en relation till. Att vara ett jag, som står i relation till ett Du, hör till det väsentliga i vår mänskliga existens, något som filosofen Martin Buber så ofta har påmint oss om. Och det personligas synliga uttryck är just ansiktet och framför allt ögonen. Det är ansiktet och blicken som ger personligheten liv och konkretion. Eller som det brukar heta: ögat är själens spegel. Det är naturligtvis möjligt att kommunicera med någon utan att se dennes ansikte. Jag kan skriva brev eller tala i telefon eller skicka e-mail. Men jag vet hela tiden att den jag står i kontakt med har ett ansikte som vid tillfälle kan göras synligt. Jag talar inte i telefon med ett ansiktslöst väsende. Att få se ett foto eller ett porträtt av någon ger omedelbart en mer konkret föreställning om dennes personlighet. När någon dör vill man gärna bevara ett foto eller ett målat porträtt för att hålla det levande intrycket av den döde vid liv. Inför ansiktet konkretiseras den vi längtar efter eller sörjer. Det är därför som människorna på Fayum-porträtten tycks stå oss så nära.
                     

Mumieporträtt av kvinna. 55-70. Funnet i Hawara, sydöstra Fayum, Egypten. Enkaustik på pannå, 

35,8 x 20,2 cm. British Museum, London. Denna egyptisk-romerska ansiktsbild ingår i den omfattande kollektion av Fayummålningar som utgör den enda bevarade samlingen av individualiserade porträtt från antiken. (Hämtat från "Google images")


Ikonernas ansikten är alltid vända mot oss, en face eller i halvprofil, så att man alltid kan se båda ögonen. De söker kontakt med oss, de är vårt medel för kommunikation, både med det sant mänskliga och det gudomliga. Därför är ögonen så viktiga, för det är i blicken som jag möter den andre. Jag kan visserligen kommunicera med en som är blind och kanske helt saknar ögon, och då får hörseln eller känseln fungera som hjälpmedel. Men på ikonen är ögonen ofrånkomliga. Där är det bara en som alltid avbildas i profil: det är djävulen, och det inte är meningen att vi skall kommunicera med honom. Men hur är det med Gud? Har han ett ansikte? Ja, i en mening har han det, och det är förutsättningen för att han har gett oss vår personlighet. Guds ansikte är hans relation till oss där han visar sin kärlek till oss. Gud är å ena sidan den oåtkomlige, ogripbare, han som bor i ett ljus dit ingen kan komma, och som man bara kan tala om i negationer. Men Gud är inte bara ett ogripbart och oåtkomligt väsen. Han framträder för oss i tre personer, Fader, Son och Ande så som han har uppenbarat det för oss. Han kan möta var och en av oss som om han var en av oss, med en intimitet som är långt utöver vad någon annan kan ge. Detta blir framför allt gripbart genom inkarnationen. I Kristus visar Gud sitt ansikte, och i Kristusikonerna möter han oss som på en gång Gud och människa. 

Men hur är det då i Gamla testamentet? Moseböckerna tycks motsägande på den punkten. ”Jag såg Gud ansikte mot ansikte”, sade Jakob vid Jabboks vad (1Mos 32:30), men samtidigt läser vi att det var en mänsklig gestalt han såg och brottades med. Det heter om Mose att han gick in i uppenbarelsetältet, och ”Herren talade med honom ansikte mot ansikte” (2 Mos 33:11 ). Det tycks alldeles begripligt. Men i fortsättningen av just samma kapitel står det att Mose inte fick se Guds ansikte utan bara fick se honom på ryggen: ”Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva” (2 Mos 33:20). Ändå hade Moses ansikte blivit så lysande av mötet med Gud att han måste dölja det med en mask eller slöja (2 Mos 34:29-35). Hur vi än försöker tolka allt detta läser vi i tio Guds bud att Gud inte fick avbildas i någon form. Guds närvaro fick inte knytas till någon bild som hos grannfolken. Den knöts i stället till den opersonliga förbundsarken med lagens tavlor. Men samtidigt talas det gång på gång om Guds ansikte, till exempel i den aronitiska välsignelsen (4 Mos 6:24-26): ”Herren låte sitt ansikte lysa över er och vare er nådig. Herren vände sitt ansikte till er och give er frid.” Här, liksom på många ställen i Psaltaren, får vi tolka detta symboliskt. När Gud ”vänder sitt ansikte” till oss, betyder det att han är nådig mot oss, när han ”döljer sitt ansikte”, som det ibland heter i psalmerna, då bryter han relationen med oss. Ansiktet uttrycker hela tiden relationen till oss, vare sig den är positiv och negativ. 

Men sedan har något nytt hänt. I Kristus har Gud visat oss ett synligt ansikte som vi kan blicka in i så att vi bättre  förstå hans väsen. Vi har till och med kunnat röra vid honom. ”Det som var till från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer: livets ord. Ja, livet blev synligt, vi har sett det och vittnar om det, och vi förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och blev synligt för oss” (1 Joh 1-2). Den johanneiska traditionen lägger särskild vikt vid att se och vidröra Jesus, inte bara att höra hans ord: ”Följ med och se”, säger Jesus när han kallar sina lärjungar (1 Joh 1:39, 46). ”Större ting skall du få se”, lovar Jesus Natanael (Joh 1:50). Aposteln Tomas, som ville se och röra vid Jesu sår (Joh 20:25) blir inte klandrad för detta av Jesus, utan Jesus konstaterar sakligt: ”Eftersom du har sett mig, tror du” (v.29). Och då han fortsätter: ”Saliga de som inte har sett men ändå tror” vänder han sig till oss som hör till senare generationer och inte har fått möta honom i jordelivet men ändå tror på apostlarnas vittnesbörd om hans konkreta närvaro. 

I Kristusikonen möter vi inte bara Sonens utan också Faderns bild, för Jesus säger: ”Den som har sett mig har sett Fadern” (Joh 14:9). Detta är möjligt därför att han och Fadern är ett: ”Tror Du inte att jag är i Fadern och Fadern i mig? […] Fadern är i mig och utför sina gärningar” (Joh 14:10). I Kristus ser vi alltså Fadern själv, honom som är Treenighetens urkälla: ”Sonen kan inte göra något av sig själv utan bara det som han ser Fadern göra” (Joh 5:19). Det är också Faderns härlighet som strålar fram i Kristus. ”Ordet blev människa, och vi såg hans härlighet ...” (Joh 1:1-3, 14). Det finns ingen åtskillnad mellan dem, eftersom det är en och samme treenige Gud som uppenbarar sig i Sonen och Anden. Som det heter i den nicenska trosbekännelsen är Sonen av samma väsen som Fadern. Och genom att möta Fadern genom Sonen blir också vi inneslutna i deras inbördes gemenskap: ”På den dagen skall ni förstå att jag är i min fader och ni i mig och jag i er” (Joh 14:20). Det gäller oss enskilt men också hela den gemenskap som vi kallar kyrkan. I sin översteprästerliga förbön ber Kristus: ”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss” (Joh 17:21-23). 

Att Kristus är Faderns avbild vittnar Paulus om tillsammans med Johannes: ”Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom” (Kol 1:15). Han som är Gud av begynnelsen är densamme som har kommit till oss. Eller som det står i Hebreerbrevet: ”Han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden” (Heb 1:3). 


Det som här sägs i Skriften besvarar många av de frågor som kom att aktualiseras på 700- och 800-talen under den så kallade bildstriden. Det fanns somliga, bland annat själve kejsaren i Bysans, som menade att man inte får avbilda Kristus i konsten. Man kan inte återge hans gudomliga natur i bild, eftersom Gud inte låter sig avbildas. Och hans mänskliga natur, den som människorna såg och rörde vid på jorden, den är helt enkelt ointressant för oss om vi bortser från det gudomliga. Men dessa vanliga invändningar vederlades effektivt av Teodoros Studiten: den vi vänder oss till i bönen är personen Jesus Kristus, han som är både Gud och människa, och som vi därför kan stå i relation till. Redan Paulus uttrycker det, fastän på annat sätt: ”genom sin mänskliga härkomst av Davids ätt, och genom sin andes helighet blev [han] insatt som Guds son i makt och välde vid sin uppståndelse från de döda: Jesus Kristus, vår Herre” (Rom 1:3-4). Det gudomliga och det mänskliga har blivit så helt förenade att de mänskliga dragen på Kristusikonen kan uttrycka Guds osynliga väsen och förmedla hans härlighet till betraktaren.



                     

Kristus Pantokrator (allhärskaren). 500-talet. Proveniens oklar. Bysantinsk ikon, 84 x 45,5 cm, enkaustik på pannå. S:a Katarinaklostret. (Hämtad från Internet: "Orthodox Christiannity")


Genom ikonen visar oss konstnären Jesu ansikte, så som traditionen beskriver hans utseende. Jag tänker gärna på den första kända Kristusikonen. Den är från 500-talet, och finns i Katarinaklostret i Sinai öken. Den på en gång milda och genomträngande blicken vill få oss att ana det outsägliga gudomliga djup som döljer sig bakom den yttre mänskliga formen. Den vill ge oss en möjlighet att i bön och andakt se Jesus i ansiktet, han som själv sade: ”den som har sett mig har sett Fadern”. Detsamma gäller Gudsmodersbilderna av Maria med barnet i famnen. De är inte bara ”Mariabilder” som det ofta heter, som om Jesusbarnet bara skulle vara en bisak. De framställer i bild hela inkarnationens mysterium, att den osynlige Guden har blivit kött genom en jordisk kvinna, och att han är oupplösligt förenad med henne på samma sätt som ett barn är förenat med sin mor.


    
      
        Maria med Jesusbarnet. Detalj ur mosaik. 
 

Det teologiska talet om inkarnationen handlar lika mycket om oss själva och om vårt eget livsöde. Gud blev människa för att vi, som är skapade till Guds avbild, också i verklighet skulle bli lika Gud. Det som särskilt i den östliga teologin kallas gudomliggörelse finns tydligt omtalat i Skriften: ”Dem som han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder” (Rom 8:29). När Paulus jämför Adam och Kristus i Första Korinthierbrevet talar han på samma sätt om oss själva: ”Den första människan kom från jorden och var jord, den andra människan kom från himlen. […] Och liksom vi blev en avbild av den jordiska, skall vi också bli en avbild av den himmelska” (1 Kor 15:48). Vi som tillhör Kristus är bestämda att formas efter Kristi bild, så att vi blir hans avbilder, på samma sätt som han är en avbild av den himmelske Fadern. 

Detta finns tydligt uttryckt i Andra Korinthierbrevet (3:7-18). Paulus talar här om hur Mose måste hänga en slöja framför ansiktet, eftersom det strålade sedan han hade fått möta Gud. Den slöjan hänger kvar i det gamla förbundet, säger han, det är genom Kristus den försvinner. ”Herren, det är Anden, och där Herrens ande är, där är frihet.” Och här kommer ett ord som jag redan har citerat: ”Vi alla som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild, vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden.” 4   Längre fram i brevet (4:6) säger Paulus: ”Ty Gud, som sade: ”Ljus skall lysa ur mörkret” [alltså vid skapelsen], har lyst upp mitt hjärta för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus.” Kristi ansikte är som en lysande ikon, där hela Guds härlighet lyser fram. Här hör vi också om den tredje personen i Treenigheten, Anden, som vi ingalunda får glömma bort, även om den inte låter sig fångas i bild. När Guds härlighet strömmar från Kristi ansikte in i våra hjärtan är detta möjligt endast därför att Herrens Ande förvandlar oss till Kristi likhet. I ljuset avslöjas inte bara vår personliga identitet utan också det som är gemensamt för oss alla: att vi är skapade till Guds avbild och att vi i Kristus förvandlas till hans likhet. Det är just detta som ikonerna uttrycker. 

I detta visar sig Guds oändliga förmåga att förvandla. Vi som är i Kristus, vi blir skapade på nytt, till nya människor, genom det heliga dopet. ”Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till” (Ef 2:10). Och denna nyskapelse sker i det heliga dopet, ”det bad som återföder och förnyar genom den heliga Anden” (Tit 3:5). 

Att ha blivit född på nytt i Kristus medför alltså förpliktelsen att handla i hans efterföljd.”Den som tror på mig skall utföra gärningar som jag, och ännu större”, säger Jesus (Joh 14:12). Det är därför kyrkan ärar sina martyrer och helgon och de omger hans bild på ikonostasen. De tar inte någonting från Kristi ära. De är i stället de människor som låter Kristi ljus lysa över världen, ”mitt i ett ont och fördärvat släkte, där ni lyser som stjärnor på himlen” (Fil 2:25). De har låtit sig formas till Kristi avbilder, så att hans kärlek har kunnat göras synlig för oss genom levande människor i släkte efter släkte. De är bevis på Guds förvandlande kraft. 

Detta är vår kallelse som kristna. Att formas efter Kristi bild är att bli lik honom genom Anden och förverkliga hans närvaro i världen. Det är också detta som ger oss ett framtidshopp, även då allting kan tyckas hopplöst. ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte”, säger Paulus (1 Kor 13:12 )?:)'). Som Johannes säger: ”Mina kära, nu är vi Guds barn, men det har ännu inte blivit uppenbart vad vi kommer att bli. Vi vet dock att när han uppenbarar sig kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är” (1 Joh 3:2 f). Och vi talar här om något som ligger långt över vår fattningsförmåga. ”Vad inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anar, det har Gud berett åt dem som älskar honom” (1 Kor 2:9). 

Jag vill avsluta med några ord av en av den västliga kyrkans största teologer, kardinalen Nicolaus Cusanus, som levde på 1400-talet. Detta är inte bildteologi i egentlig mening, men det framgår ofta av texten att den är inspirerad av målarkonsten, och den uttrycker på så sätt några av de bakomliggande tankar som motiverar ikonernas ställning i kyrkans liv, och visar att tanken inte är främmande för västkyrkan:


              
   
          Kristi ansikte. Ikon målad av Lars Gerdmar 2006. 70 x 61 cm. Foto: Bo Wiberg


Din blick, Herre, är ditt ansikte. Den som med kärleksfullt ansikte ser på dig, han finner inget annat än ditt ansikte som kärleksfullt blickar mot honom. Och ju mer han strävar efter att få skåda dig, desto mer kärleksfullt finner han att du blickar på honom. Den som ser på dig med vrede, finner ditt ansikte lika vredgat. Den som ser på dig med glädje, finner ditt ansikte lika glädjefullt som hans eget ansikte är. Ett kroppsligt öga som ser genom rödfärgat glas uppfattar allt i rött, och när själens öga är höljt i begränsningens och svaghetens slöja, då ser det dig på ett inskränkt och förkonstlat sätt. […] Ty varje begrepp om ditt ansikte är mindre än ditt ansikte, Herre, och allt skönt som kan tänkas är mindre än ditt ansiktes skönhet. Alla ansikten har skönhet, men de har inte skönheten i sig. Men ditt ansikte, Herre, har skönhet, och att ha är hos dig att vara. Ditt ansikte är därmed den absoluta skönheten, och det är formen som ger form åt varje skön form. Du oändligt sköna ansikte! Alla ting som har fått gåvan att se på det räcker inte till för att beundra dess skönhet. 5

 


Noter

1. Se t.ex. Alexandra Stefanov, Byzantine Art and the West. Olomouc 2006.

2. François Boespfug, Dieu dans l’art, préface de André Chastel, postface de Léonid Ouspensky. Cerf,

Paris 1984.

3. Bild av ikonen finns i Lars Gerdmar, Ansikte mot ansikte, bild 22. s. 77.

4.  Jfr Origenes, ”Om Moses strålande ansikte”, övers. av Per Beskow i Stephan Borgehammar (red.),

Från tid och evighet: predikningar från 200-tal till 1500-tal, Artos 1992, s. 29-38

5. Nicolaus Cusanus, Guds-seendet, De Visione Dei, inledning och översättning av Birgit Helander,

Artos, Skellefteå 1999, s. 67.



Artikeln är hämtad från boken "Ikonen . närvaro och källa.