Imago Nova Ikongalleri
 



 
                     

Ikonen - spegel och närvaro       

Av Samuel Rubenson


Det berättas att när någon en gång sade till Pablo Picasso att han inte förstod hans tavlor – man kunde ju inte se vad de föreställde – svarade Picasso: ”Har du en bild på din hustru med dig?” När han fick se den ska han ha sagt: ”Jag tycker hon ser väldigt liten och platt ut.”


Det är inte det vi tittar på som vi ser när vi betraktar något. Det är det som skapas i mötet mellan bilden och betraktaren, det som bilden framkallar. Kraften i bilden är därför avhängig av vad den kan utlösa, hur djupt in i betraktaren den griper. En bild på en älskad griper djupare än en bild på en okänd. En bild framstår som vacker när den speglar den skönhet, eller kanske snarare aning av och längtan efter skönhet som finns djupt inne i betraktarens inre. En bild skapar rum, dofter, smaker och känslor när den framkallar världar djupt begravda i betraktarens minne. Det är det du ser som ger bilden liv, som gör den till mer än ett konstobjekt, ett föremål. Kärleken, längtan, minnet ger bilden liv.



                               

                                      Den rättfärdiga Rut, hustru till Obed 



Där det som bilden framkallar är starkt och tydligt närvarande i betraktarens medvetande, som när det gäller en bild av den älskade, spelar bildens yttre kvalitet mindre roll. Även ett trasigt foto, en skrynklig bild blir kysst av den som älskar. För den som står bilden nära, som vet vad bilden föreställer, räcker ett fragment, en vetskap om att detta är en bild av det som är mig kärt.



Bilden och avbilden


Ingenstans har detta blivit tydligare för mig, och så uppenbarat ikonens hemlighet, som i mötet med den dolda ikonen högt uppe i en grotta på västra Kreta. När Konstantinopel, de kristna kejsarnas, biskoparnas, de bysantinska kyrkornas och alla ikoners huvudstad intogs av de osmanska trupperna 1453, sägs det att en av stadens främsta Gudsmodersikoner flydde över havet till Kreta. Ikonen fann en tryggad plats i en helig grotta dit många kom och såg och vördade den. När även Kreta ockuperades fann ikonen en djup och smala skreva i bergväggen där den kröp in så att endast träramen kan anas för den som sticker in sitt finger i skrevan. Grottan, som även blev en tillfyktsort för de grekiska partisanerna under nazisternas ockupation av ön, är idag ett viktigt pilgrimsmål och otaliga besökare har stannat till, rört vid den dolda ikonen och i mötet med den osynliga bilden av den osynliga verkligheten sett vad intet öga kan se.

 

Paradoxen gör det tydligt: ikonen är inte ett dött objekt, är inte träskivan, inte färgerna, även om denna materia är helt nödvändig. Ikonen är den bild som framträder hos betraktaren. Men denna bild behöver förankringen i materien för att inte bara vara föreställning utan verkligen framstå, stå framför betraktaren och som avbild ge bilden liv och verklighet.


I sin kommentar över Höga Visan skriver Gregorios av Nyssa angående förhållandet mellan bokstav och ande, avbild och bild:


Avbildningen av något levande åstadkommes i målarkonsten alltid med hjälp av materia i olika färger. Men den som ser på en bild framställd med hjälp av dessa färgpigment fäster inte blicken på de på träet utsmetade färgerna utan ser enbart på den avbildade gestalt som konstnären med hjälp av färgpigmenten uppenbarat. På samma sätt bör man också när det gäller denna skrift inte fästa blicken vid materien i ordens färgpigment, utan fastmer se på det som likt en kungabild är gestaltat utifrån rena föreställningar. Ty vitt eller gult, svart, eller rött, blått eller vilken färg som helst, är skriftens ord i sin ytliga betydelse: mun, kyss, väldoftande olja, vin, kroppsdelarnas beteckningar, bädden, tärnorna och så vidare. Menden gestalt som därigenom bildas är salighet och lidelsefrihet, förening med det gudomliga,förkastande av det onda och förvandlingen till det i sanning godas och skönas likhet. 


Det som gör ikonen till en helig bild är heligheten i de gestalter som framträder, ja den helighet som framkallas hos betraktaren själv genom mötet med någon av de heliga. Bilden frammanar det hos betraktaren som hör samman med den avbildade, den helighet och gudslikhet som är de heligas och betraktarens djupast gemensamma väsen och mål: salighet, skönhet och sanning. Ikonerna är inte bara vittnesbörd om att vi är skapade till gudslikhet, i mötet med dem sker något, väcks och fördjupas längtan efter att leva i denna likhet, leva i gemenskapen med de heliga.

Ikonen hör därmed till trons värld. Inte den tro som är betraktarens övertygelse eller önskan, utan den tro som är Guds tydliga närvaro i skapelsen, som är Kristi överväldigande kärlek till människorna, som är Andens livgivande närvaro i kyrkan, i de heligas gemenskap. Ikonen målar fram och kallar betraktaren in i denna tro, denna gemenskap genom att möta henne eller honom där hon eller han är, eller än mer som den hon eller han innerst är, i djupet av den längtan och det hopp som finns bakom söndringens och skuldens påtagliga verklighet.



Bilden och berättelsen


För den moderna västerländska kristenheten, särskilt den reformatoriska, tycks endast ordet existera. Förkunnelsen och tron är ord, Guds tilltal, ja Gud själv är Ord, bönen och teologin är ord. När vi översätter det grekiska logos med det svenska ”ord”, som i Johannesevangeliets inledning, ”I begynnelsen var Ordet […] och Ordet vart kött”, när vi talar om Bibeln som ”Guds ord” och delar in gudstjänsten i Ordets och Måltidens gudstjänst, gör vi ensidigt orden till bärare av gudomligt och heligt. Därmed begränsar vi omedvetet trons värld och uttrycksformer och förnekar något väsentligt hos oss och i mänskliga erfarenheter av Guds närvaro. Tron blir bildblind.


Utan att kanske märka det förnekas därmed viktiga drag i den bibliska traditionen, drag som var avgörande i den tidiga kristenheten och som präglat östkyrkan, drag som framför allt kommer till uttryck i ikontraditionen. Det första som sägs om människan i Bibeln är att hon är skapad till Guds avbild, inte till Guds eko eller megafon. Gudslikheten är mer grundläggande än förmågan att tänka och tala och tar sig inte främst uttryck i ord. Detta blir inte minst tydligt i att Bibelns texter är mer målande än beskrivande, att människors liv är viktigare än deras lära. När de nytestamentliga författarna skall skriva om erfarenheter av Guds närvaro, om hur människor upprättas och förvandlas, handlar det i regel om ljus som lyser fram, om skådande av härlighet och skönhet och om barmhärtighet och kärlek, knappast om att bli klartänkt eller renlärig. Vad läsaren möter är starka bilder, visserligen uttryckta i ord, men inte som lärosatser och förordningar.



    


                        Nedtagandet från korset. Ur korsvägen: station XIII 



Ikoner avbildar alltid människor, människor genomlysta av gudomligt ljus, heliga gestalter. De avbildas dock inte för sitt utseende, sin skönhet, inte som anonyma ansikten, utan som personer med en historia, en historia som bilden är avsedd att framkalla, en historia som är ett budskap, ett tilltal. Det är berättelsen som hör till bilden som ger den dess djup, dess möjlighet att tolka oss och våra liv. Ett Kristusansikte bär med sig berättelsen om Jesus, hans liv, död och uppståndelse och en Mariabild bär i sig berättelsen om änglabesök, barnets födelse, moderns självutgivande omsorg, hennes lidande och upprättelse. Helgonbildernas innebörd ligger inte i penseldragen utan i de drag deras liv hade, i korsvägen mellan deras och våra liv. I betraktandet av ikonen möts bild och betraktare i ordlös gemenskap kring det som är det grundläggande mänskliga, i mötet mellan himmelskt och jordiskt, liv och död, kärlek och smärta.



   


                                                  Uppståndelsen 

      


I ikonen förtätas berättelsen, historien till en bild på ett sätt som liknar hur en berättelse i sig är en förtätning av ett liv. Var och en som berättat om någon, som försökt teckna dragen av en människas liv, vet vad det kräver. Eftersom man inte kan skildra alla händelser måste man försöka uttrycka många i en som i sig kan sammanfatta, symbolisera dem alla.


Eftersom man inte kan skildra alla karaktärsdrag måste man mejsla fram de bärande. Så blir den korta berättelsen med nödvändighet tecknat med skarpa drag, överdrivna gester, tecken och symboliska handlingar. Man behöver bara gå till ökenfädernas tänkespråk eller de korta slagkraftiga berättelserna i helgonkalendern för att se hur ord blir ett slags verbala ikoner.



Bilden och jag

I god poesi ligger innebörden i de mellanrum som det poetiska språket lämnar åt läsaren, i diktens förmåga att skapa, framkalla liv, skapa känslor, tankar, minnen och insikter hos läsaren. Så är det även i hög grad med god konst och bra berättelser. Som betraktare får du en plats, ett utrymme att göra något av, en chans att fylla i. Bilden inbjuder dig att knyta an, att se dig själv i det du ser, måla in dig själv i berättelsen, i den människas liv som du har framför dig. I ikonen sker detta på ett särskilt sätt eftersom det här inte handlar om tillfälliga bilder, om individuella uttryck bundna till en viss tid, en viss gemenskap, tradition, läggning eller sammanhang. I ikonen framkallas bilden av det eviga, är den person jag möter placerad i evighetens ljus, eller, skulle man kunna säga, återgiven sin gudslikhet, upprättad till det som är hennes och varje människas ursprung och mål.


       

                                                    Jesu födelse 



Det utrymme som ges mig i ikonen är det utrymme till vilket jag är kallad, de minnen som framkallas är de minnen som talar om Guds närvaro, om vem jag ytterst är, bortom det jag blivit. Man brukar säga att det inte främst är så att betraktaren ser ikonen. Snarare blir betraktaren sedd, sedd såsom man också kan bli genomlyst och tolkad av ett ord, en dikt. Något i mig, som annars inte blir tydligt, lyser fram, blir sett när bild och avbild möts. 


Att det är så hör samman med ikonens bundenhet till traditionen, den enskilda ikonens förbundenhet med alla tidigare och kommande ikoner, dess förbundenhet med det faktum att människans gudslikhet tagit gestalt i Kristus, den sanne Guds avbild, den förstfödde av allt skapat. Den har sitt ursprung i övertygelsen om att sanningen om oss alla, var och en, uppenbarats i Kristus. Det är ett och samma ljus som lyser fram i alla ikoner, det är en och samma person som ger liv åt alla som avbildas, den Kristus som också är det djupaste mönstret för mitt liv. Traditionen garanterar att det inte är en privat bild, ett tillfälligt påhitt, ett uttryck för målarens föreställningsvärld eller fantasi, längtan eller ångest.




     


                                              Detalj ur Jesu födelse 




Ikonmåleriet anklagas ibland för brist på självständighet. Anklagelsen visar dock bara på en begränsad förståelse av vad självständighet är, uttrycker den individualism som strävar efter gränser och trotsigt tror att varje människa är en ö, den individualism somi rädsla slår vakt om sig själv, tror sig vara autonom och därmed förkrymper sitt livsutrymme. Mot denna individualism ställer ikonens traditionsbundenhet den öppenhet för det djupt personliga som förankring, samhörighet, ett delat ursprung och ett delat mål ger. Ikonen ger oss en bild av människan som inte behöver skapa sig själv, forma sitt jag, den människa som kallas att bli vad hon är, som kan leva eftersom hon är given livet, kan älska eftersom hon redan är älskad, kan se sanning, skönhet och salighet eftersom hon skapats för detta.



Bild och symbol


I dagens teknologiska värld möter vi ikoner i en helt annan betydelse, som små bilder på datorskärmar och liknande. Om vi pekar på dessa bilder och klickar öppnar sig nya fönster, startas nya processer, skapas nya landskap och vägar. Dessa ikoner är symboler, inte bara som tillfälligt valda grafiska figurer, utan i en verklig mening öppningar som i sig på något sätt rymmer en mängd av information, handlingsmöjligheter och kommunikationsvägar. Förtätad finns i ikonen en hel värld och den som känner denna värld kan se den redan innan den öppnar sig.


Till skillnad från målade ikoner är dessa dock inte symboler i ordets djupare mening utan endast godtyckliga tecken vars samband med det som de öppnar är rent tekniskt, konstruerat och beroende av ett slags mänskligt samförstånd. De motsvarar en syn på ord som vore dessa tillfälliga ljudkombinationer vi enats om att ge en viss betydelse, en nominalistisk syn på språket.


Ikonerna hör till en annan språkförståelse, en annan syn på symboler, rotad i antikens realism där ord och symboler har ett verkligt samband med det som de framkallar. Bilden gör det som avbildas närvarande eftersom den för samman betraktaren och det avbildade till ett verkligt möte, liksom orden snarare än att vara beskrivande, är hänförande, snarare än att på avstånd säga något om något verkligt, åstadkommer en verklighet.




     


                               Den helige Johannes - kärlekens apostel



I ikonen möter inte bara en målad bild som skall påminna om någon, utan personen själv, eftersom ikonen för den som tror är en bild av någon som lever. Det som väcks ivårt inre är inte en återblick på något en gång förgånget, en gestalt som hör till historien, det är ett direkt tilltal från någon som lever med oss. Något av detta kan vi kanske förstå om vi tänker på skillnaden mellan att se en bild från en händelse i vår barndom, med kända älskade ansikten, nu historiska, och en bild på ansiktet av den älskade vi lever med. Skillnaden är närvaro, liv. Ja vem har inte när den älskade varit på avstånd fört ett samtal inom sig inför bilden på henne eller honom?

 











Artikeln är hämtad från boken "Ikonen - närvaro och källa".

Jesu födelse. Början av 1500-talet. Kretensisk ikon. 57 x 47,5 cm.

Institute Helénique, Venedig. 

Övriga illustrationer är hämtade från galleriet.