Imago Nova Ikongalleri
 

  
 

   

    Maria och Elisabeths möte

      När Elisabeth hörde Marias hälsning, sparkade barnet till
      i henne och hon uppfylldes av helig Ande.

                                                                     LUK. 1:41

       Maria och Elisabeths möte. Målad 1999. 42 x 33 cm. Foto: Bo Wiberg 
 
                
Den havande

Det är före vedermödan,
det är före glädjen. Du håller
din mage som en väldig pumpa
eller en planet. Och din undran
tätnar som en stjärnlös natt.
Du lyssnar. Är det ett skrik
eller en sång som växer inom dig?
Du stryker över denna värld,
drar längs ådrornas meridianer.
Du söker ett fäste för din ömhet.
Där inne rör sig små fötter
i hemliga omloppsbanor. Det är
före början. Förgäves söker du
läsa i denna ogenomskinliga
kristallkula.

                                            Ingemar Leckius
                                                     Vid Terebintträdet


Maria och Elisabeths möte är ett motiv tillägnat moderskapets välsignelse, den gudomliga nådens förkroppsligande och oss alla som en gång levde i 
en värld lik den i vilken vi här ser den lille Johannes Döparen och Guds son Jesus. Vid sidan av Helige Franciskus av Assisi, Jakobs stege med flera motiv tillhör denna komposition en av de nya ikoner jag som en samtida representant för denna konst har skapat.
 
Den händelse som här skildras är ständigt relevant då den ljuvliga mognad vi ser avbildad i dessa två kvinnors inre ju delas av Maria och Elisabeths systrar över hela vår jord. Den havande Gudsmoderns och profetmoderns omfamning är en omfamning av livet självt, en omfamning av det heliga havandeskapet. Många har av ideologiska skäl eller andligt ovetande i dagens värld upphört att betrakta en viktig del av kvinnans kropp som ett tempel för Guds minsta söner och döttrar. De späda barn vi ser på denna bild bär båda guldgloria runt sina huvuden, tecknet för helighet, värdighet och gudomlig nåd. Detta är två små ikoner inneboende i det kvinnliga köttets varma tabernakel. Ett tabernakel finns i varje katolsk och ortodox kyrka, och det ser ibland ut som ett litet hus. Här förvaras den heliga hostian, brödet som under högmässans höjdpunkt blivit bärare av Jesu mystiska närvaro, bärare av Guds människoblivna kropp och gudomliga natur. Låt oss hålla såväl detta om moderskapet och kroppens tempel som den människoblivna gudomliga naturen i minnet när vi nu tar denna ikon i närmare betraktande.
 

Maria och Elisabeth, två havande kvinnor i vardagligt samspråk och hjärtlig omfamning 

i en vårdoftande stad ute i det fria i Juda bergsbygd. Elisabeth höjer sin högra hand i 

en hyllningsgest inför Herrens moder, som snart skall föda Messias, världens Frälsare.


Lukas berättar i sitt evangelium om hur Marias och Elisabeths möte gick till:

Några dagar efteråt begav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabeth. När Elisabeth hörde Marias hälsning, sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig Ande. Hon ropade med hög röst: "Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat är det barn du bär inom om dig". Hur kan det hända mig att min Herres mor kommer till mig. När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som 
Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.  
   

Två ansikten, två kvinnor, två världar. Elisabeth har håret utslaget, som tyder på att Marias besök kommit oväntat. Enligt tidens sed dolde kvinnorna sitt vackra hår under 
ett dok och en svetteduk. De båda blivande mödrarnas mimik och utstrålning bekräftar deras gemensamma belägenhet, ömhetens styrka och moderskapets värdighet.

Deras leenden och blickarnas samförstånd gestaltar den djupa glädje och förväntan de delar, den ömsesidiga respekt de hyser för det som sker och snart skall fullbordas i deras kroppar. (Ett förtydligande om de båda barnens ålder står att läsa i not 1. nedan) De är två israelitiska kvinnor, båda fromma, båda redo att gå in i den krävande roll och det entusiasmerande ansvar det innebär att föda och uppfostra två små personligheter, en helig profet och Guds son Messias.

      

Två små ansikten, två skötebarn, två världar i tillblivelse. Lägg märke till hur den lille Johannes sparkar till med foten, precis som Lukas berättar om att han gjorde, medan Jesusbarnet verkar ta det hela med ett visst jämnmod och passar på att vila sig.

Elisabeth var som blivande mamma betraktad till åren kommen och är i porträttet här avbildad som en kvinna i 50-årsålder. Hon var gift med en man vid namn Sakarias. Kort efter Johannes Döparens födelse uppfylldes Sakarias av helig Ande och profeterade:

Välsignad är Herren, Israels Gud, 
som besöker sitt folk och ger det frihet. 
Han reser för oss frälsningens horn 
i sin tjänare Davids släkt, 
såsom han för länge sedan lovat 
genom sina heliga profeter, 
frälsning från våra fiender 
och alla som hatar oss.

Han visar barmhärtighet mot våra fäder 
och står fast vid sitt heliga förbund, 
den ed han svor Abraham: 
att rycka oss ur våra fienders hand 
och låta oss tjäna honom utan fruktan 
i alla våra dagar.

Och du, mitt barn, 
skall kallas den Högstes profet, 
ty du skall gå före Herren 
och bana väg för honom.

Så skall hans folk få veta 
att frälsningen är här 
med förlåtelse för deras synder 
genom vår Guds barmhärtighet 
och mildhet.

Han skall komma ned till oss från höjden, 
en soluppgång för dem som är i mörkret 
och i dödens skugga, 
och styra våra fötter in på fredens väg.

I Marias mage sover nu den som alla hade väntat på, han som har kommit ned från himlen med mildhet och barmhärtighet. Han har räddat oss från syndens tyranni och med sitt strålande exempel och sin vishet styr han våra fötter in på försoningens väg. Genom sin offerdöd på korset och sin ärorika uppståndelse har han blivit en soluppgång för dem som vandrar i mörkret och i dödens skugga. I Elisabeths mage bor det en livliga krabat, som snart skall kallas den Högstes profet.

  

 Den starka profetmodern Elisabeth, Sakarias hustru, med ömsint generositet            tecknad över anletsdragen.

När Elisabeth hälsat sin vänninna välkommen och komplimenterat henne med sköna ord (citerade i texten från Lukasevangeliet ovan), utbrister Maria i en himmelsk lovsång till Herren. Denna sång, som ofta sjunges i kyrkorna världen över, måste ha kommit till henne under direkt inspiration från Anden. Den har alltsedan den nedtecknades, kommit att betyda mycket för kyrkans självmedvetande och tonsats för gregoriansk sång såväl som för klassiska verk av musikens största kompositörer. Nu hör vi Magnifikat - Marias lovsång - klinga fram från hymnens källa, från Gudsmoderns unga läppar. I andlig hänryckning profeterar hon om sin egen roll och det nya rike den kommande Messias skall upprätta:

            Jungfru Maria, vår Guds och Frälsares lyckligt begrundande moder.

 

"Min själ prisar Herrens storhet, 
min ande jublar över Gud min frälsare. 
Han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna, 
från denna stund skall alla släkten prisa mig salig.  
Stora ting låter den Mäktige ske med mig, 
hans namn är heligt, 
och hans förbarmande med dem som fruktar honom,  
varar från släkte till släkte.

Han gör mäktiga verk med sin arm, 
han skingrar de övermodigas planer. 
Han störtar härskare från deras troner, 
och han upphöjer de ringa.

Hungriga mättar han med sina gåvor, 
och rika visar han tomhänta från sig.

Han tar sig an sin tjänare Israel, 
och håller sitt löfte till våra fäder: 
att förbarma sig över Abraham 
och hans barn för evigt."

Det skulle dröja många år innan vår lille Jesus hade blivit så stor att profetiorna kunde gå i uppfyllelse. Tryggt vilar han ännu inne i sin moders kropp. På ett analogt sätt formar sig detta porträtt av Guds moder Maria med Jesusbarnet också till en bild av kyrkans moderliga omsorg och den tillväxt i kyrkans gemenskap som föregår andlig pånyttfödelse. Tankarna förs också osökt till den hundratrettionionde psalmen i Psaltaren med  rubriken: Guds fullkomliga kunskap och omsorg:

Herre du utransakar mig och känner mig. 
Vare sig jag sitter eller går, vet du det. 
Du förstår mina vägar fjärran ifrån. 
Vare sig jag går eller ligger, utforskar du det, 
och med alla mina vägar är du förtrogen...

Du omsluter mig på alla sidor 
och håller mig i din hand. 
En sådan kunskap är mig alltför underbar, 
Den är mig för hög, 
Jag kan inte begripa den...

Ty du har skapat mina njurar, 
du sammanvävde mig i min moders liv. 
Jag tackar dig för att jag är danad 
så övermåttan underbar. 
Ja, underbara är dina verk, min själ vet det väl. 
Benen in min kropp var inte gömda för dig, 
när jag bereddes i det fördolda, 
när jag bildades i jordens djup.

Dina ögon såg mig, 
när jag ännu knappast var formad, 
mina dagar blev uppskrivna i din bok...


                                  
                

Bakom Maria ser vi ett böljande landskap och en flod, där ett nyutslaget träd står planterat. Över trädet flyger en fågel, en sjungande duva, vars vingar rör sig över himlavalvet. Landskapet är fiktivt och pekar fram emot det som skall komma, då Johannes och Jesus vuxit till sig och gått in i sina respektive uppgifter. Elisabeth bär ju på den Högstes profet och Maria på Gud själv, den utlovade Messias, som vid stranden av floden Jordan trettio år senare för första gången som Guds son ska framträda offentligt. Duvan är symbolen för den helige Ande och trädet för Livets träd och de frukter som döljer sig i lövverket för de livgivande andliga gåvor Kristus erbjuder oss genom sin kyrka. Vid denna tid döper den stränge profeten Johannes med tillnamnet Döparen människor till bot och bättring. Se, Guds lamm, som tar bort världens synd! utropar han när han ser Jesus nalkas Jordanflodens strand. (Läs mer om Jesu dop i not. 2 nedan.) När man i de ortodoxa kyrkorna firar denna händelse brukar man sjunga:

Förelöparen skådade vår upplysning, 
som bringat ljus åt hela mänskligheten, 
närmade sig dopet; och med darrande hand, 
han jublade i själen.

Och han visade honom för folket sägande: 
Skåda, Israels Frälsare, som ger oss frihet 
från fördärvet, O, syndfrie Kristus vår Gud, 
ära vare Dig.

     Renad genom elden av en mystisk vision,

        lovsjöng Profeten den dödliga människans förnyelse.

        Uppfylld av Andens ingivelse, höjde han sin röst,

        berättade om inkarnationen av det outsägliga Ordet,

        som har krossat de starkas välde.

        O, allt omskimrande, strålande Ord,

        utsänt av Fadern. Du har kommit

        att förjaga mörkrets och ondskans natt,

den dödliga människans synder.

        O, välsignade Herre, och draga

        strålande söner, ur Jordans strömmar.



                                          The Festal Menaion

                  (Min övers.)

 

Fostret i Elisabeths inre blir i denna ikon också symbolbilden för konceptionen som sådan och för personens unicitet i mer övergripande mening. Som psalmisten ovan citerad säger: ... Dina ögon såg mig, när jag knappast var formad, mina dagar blev uppskrivna i livets bok..." Dessa ord kan förvisso appliceras på Johannesbarnet som Gud redan i moderlivet utrustade med allt det han behövde för att bli den han var. Men detta handlar i lika hög grad om oss var och en, varje människa som genom Guds nåd i sin mammas inre befruktas, förkroppsligas och redan från början ju här erhåller sin för sin personlighet specifika genuppsättning såväl som begynnande karaktärsdrag.



                   En blivande profet som redan i mammas mage visar nappatag.

Hela vårt liv fanns på genetisk sätt förborgat i det mikroskopiska frö som planterades i vår mammas livmoder och det ägg som var redo. Detta frö i människoägg och den embryonala personlighet som kort därefter på ett mysteriöst sätt formades i fostervattnet var, på samma sätt som Johannes- och Jesusbarnets foster, heligt, skönt och oersättligt. Guds kärleksfulla blick vilade på var och en av oss från allra första början. Och på samma vis som rosens knopp är vacker då vi ser tillbaka på den fullt utvecklade blommans förhistoria, var vi redan som mycket små, men högst personliga ägg och knappt lillfingerstora foster, heliga och sköna i hans ögon som skapar allt det skapade, han som såg på oss med ömhet redan när vi ännu knappast var formade. Johannesbarnets foster och i lika hög grad Jesusbarnets befruktade ägg och fosterutveckling, förkunnar detta skapelsens under, den djupaste och mest fundamentala processen i vårt liv. Vår Gud suger på tummen. Kan han komma närmare oss människor än så? 



 

 

 

                        




Not 1.
Som framgår är barnen avbildade i samma ålder trots att Jesus historisk sett var flera månader yngre
än Johannes, något som framgår om man läser Lukas första kapitel från början. Jag har tagit mig friheten att här avbilda Jesus som han kan tänkas ha sett ut kort före sin födelse, dels för att visa hur vackra
de båda var inuti sina respektive mödrar, dels för att så tydligt som möjligt kunna visa vår Gud i just den situation han här avbildas i.
 

Not 2.

Jesus offentliga verksamhet började när han var trettio år med att han lät döpa sig av sin släkting Johannes. Denne Johannes var av prästerlig släkt och förkunnade Messias ankomst. Han uppmanade folket till bättring och omvändelse, för att de skulle vara beredda att ta emot Messias. Han förnekade att han själv skulle vara Messias. Johannes bodde i den palestinska öknen, troligen söder om floden Jordan där han levde som eremit och tillhörde sannolikt, åtminstone en del av sitt liv, de sk kallade Esséerna. Hans budskap var mycket radikal. Som ett tecken på att folk ville omvända sig lät de döpa sig av Johannes i nämnda flod. Han kallas därför Johannes Döparen. Reningsceremonier med vatten var vanliga i judendomen (Matt. 3:1-17).

När Jesus kom till floden Jordan utropade Johannes: ”Se, Guds lamm, som tar bort världens synd" (Joh. 1:29). På så sätt klargjorde han att Jesus är Messias. Jesus bad att få bli döpt. Johannes var tveksam då han visste att Jesus var Guds son och född utan synd, men lät det ändå ske. Då, berättas det, sänkte sig den helige Ande ner över Jesus i form av en duva och en röst hördes från himmelen som sade: ”Du är min son, den älskade, i dig har jag min glädje.” (Mark. 1:11). Detta är den tydligaste uppenbarelsen av Guds treeniga väsen, där Jesus uppenbarar Sonen, duvan Anden och rösten från höjden Fadern. Ytterligare en, om än inte lika tydlig sker vid Kristi förklaring på berget Tabor.

Från Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Jesu_liv_enligt_Nya_testamentet#Jesu_dop