Imago Nova Ikongalleri
 

 
 


Bokomslag. Detalj av den tronande Kristus. Foto: Bo Wiberg

 

I N L E D N I N G

Genom ikonen blir mysteriet närvarande inför våra ögon. Guds människoblivande, paradoxens faktum, blir här påtagligt och gripbart. "Saliga de ögon som ser vad ni ser", säger det gudomliga Lammet som nu tronar i himmelen, han som steg ned så djupt för att föra oss så högt, vår Frälsare Jesus Kristus, Allhärskaren: "Jag säger er: många profeter och kungar har velat se vad ni ser, men fick inte se det, och velat höra det ni hör, men fick inte höra det" (Luk 10:23-24).

Ikonen är en kultbild, ett föremål som har sin naturliga plats i centrum för den gemensamma tillbedjan och lovsången i samband med firandet av liturgin. Som sådan äger den stor betydelse. Dels är den en bild som närvarandegör det kristna evangeliet, förmedlar porträtt och händelser förankrade i en historisk verklighet. Ur denna synpunkt är den att betraktas som realistisk, som gårdagens motsvarighet till dagens sätt att i fotografier föreviga viktiga personer och händelser. Dels är den ett symboliskt tecken, genom vilket den kristna lärans andliga och teologiska djup gestaltas och görs tillgängligt för ögat. Dess konstidé kan därför sammanfattas i ordparet symbolism-realism.

Ordet symbol, av grekiskans symballein, kasta samman, sammanfoga är central för ikonkonsten. En separat icke-föreställande form, eller den konkreta form som bildas av en persons kroppsspråk, en viss färg, en talande gest eller en medveten placering av personerna sinsemellan i ett motiv eller en motivsvit, äger här i olika hög grad symbolisk betydelse. Tillsammans ger den skiftande användningen av symbolen som uttrycksmedel i de skilda motiven den rikedom på innebörd, det sammanfogade djup och den dynamiska spänning mellan det tillfälliga, direkt uppenbara och det tidlöst sammansatta, som är ett av konstartens främsta kännetecken.

Den andra utmärkande sidan av konstarten är den koncentrerade realismen. Denna blir tydligast i de avbildades gester och ansikten. Den koncentrerade ansiktsteckningen, som både beskriver personens individuella karaktärsdrag, andliga djup och utstrålning, tillsammans med det sensuellt påtagliga hudmåleriet, bär fram oförställda och realistiska porträtt, som ofta blir så starkt närvarande i bilden att man kan uppleva det som om de avbildade stod levande inför en.

Ikonen och bibeln är på många sätt parallellföreteelser. När dessa samspelar i det andliga livet ställs mottagaren, så långt möjligt, i samma förhållande till frälsningshistorien som var fallet för Jesu apostlar och lärjungar. Ikonen kallas därför ibland också evangelium för ögat, något som syftar på vår möjlighet att genom denna göra oss en konkret föreställning om den kristna uppenbarelsen.

Ikonen har också en viktig plats i det personliga andliga livet. Förrättandet av den enskilda andakten i relation till ikonen skapar andlig koncentration och leder människan fram till förståelsen av sin personliga delaktighet i det mysterium som framställs. Vid bönen och meditationen inför de heliga ikonerna öppnas hennes hjärta. Människans existentiella gåta förklaras och genomströmmas av ljuset från - gudsmänniskan - Kristus. I bilderna av den inkarnerade guden, av händelserna ur evangelierna och dem som berättar om Guds moder och helgonen, vars liv uppfyllts och formats av hans nåd, förs hon fram till sanningen, finner hennes liv förankring och inriktning. Ikonen blir en andlig inspirationskälla, ett nådemedel för ögat.

"Gud blev människa för att människan skulle bli gudomliggjord", förklarar den helige Athanasios (ca 298-373), patriark av Alexandria och en av kyrkans främsta inkarnations-teologer. Hans ord står i nära samklang med vad aposteln Petrus säger i inledningen till sitt andra brev: "Han har gett oss sina stora och dyrbara löften, för att ni tack vare dem skall bli delaktiga av gudomlig natur." Denna tanke är av central betydelse för förståelsen av denna konst. I dialogen och det andliga skådandet - ansikte mot ansikte - med den verklighet som här förmedlas, förs betraktaren till insikt om trons realitet och den personliga utmaning denna innebär. Trots den brist på andlig mognad hon kan uppleva inför porträtten av Kristus, Guds moder och helgonen, vill ikonen inte desto mindre skänka henne visshet om släktskapet med dessa, om hennes plats i Guds familj och medborgarskapet i Guds rike. Nåden och ljuset som strömmar fram från ikonernas människor riktar sig in emot betraktarens hjärta. Bildernas uppgift är att öppna dennes ögon mot den alltigenom nya livsgrund den Högste erbjudit henne genom att stiga ned från sitt himmelska majestät, anta kött och bli människa.


         Ömhetens Gudsmoder. 2006. 53.5 x 42 cm. Målad av Lars Gerdmar. Foto: Bo Wiberg.

Den krasst materialistiska kulturens åsidosättande av Guds existens och den sekulariserade syn på tillvaron och sig själv som i dess spår har drabbat den moderna människan förtar på intet sätt giltigheten i denna händelse. Den heliga bilden framstår i detta sammanhang i stället som en utmaning och ett alternativ till en alltmer profaniserad verklighetsuppfattning. När en människa träder fram inför de heliga ikonerna sker något oerhört, en dialog som tangerar ett möte. Inför ett högsta Mysterium, som sveper bort snusförnuftets blinda mara, vänder människan sitt ansikte mot Guds. I denna akt träder hon fram inför kosmos Herre, som bortom tankens tunna slöja är den Evige, livets urgrund och källa, människornas frälsare och konung. Hennes vördnad tillfaller nu också dem vi kallar helgon, vars porträtt framställer män och kvinnor, som av den Högste blivit gudomliggjorda, såsom järnet glödgas av elden (Irenaeus) och änglarna, de himmelska väsen som tjänar både Gud och människor.

Ikonen är sinnebilden för människans förening med det gudomliga - alltings ursprung och mål. Här skådar vi enheten mellan Gud, som i begynnelsen i en för tanken svindlande akt ur intet skapade alltet, och människan, som han gjorde till sin avbild. När vi låter ikonernas budskap drabba vårt innersta förstår vi att denna intima, innerliga förening mellan Gud och människa, är en realitet som erbjuds oss alla, vid närmare eftertanke något hisnande. Mötet med ikonerna låter oss ana Guds härlighet och samtidigt människans egen höghet och värdighet som Guds son och dotter. Här finner vi de djup och den skönhet Skaparen har nedlagt i vårt väsen. Den heliga bilden blir ett fönster mot himmelen, öppnar våra ögon för den teokosmiska verkligheten. Här samspelar det andliga med det materiella. Den befruktande dynamik av oförgängligt och förgängligt liv som i denna konst gestaltas, tar sin början i våra hjärtan och når sin fullbordan vid vandringens slut - bortom alla hägringar och all vår längtan - hos Gud själv.


         Centralmotivet i altarskåpet Majestas Domini, Sankt Thomas av Aquino kyrka, Lund 204 x 208 cm.  
         Målat av Lars Gerdmar 2001. Foto: Bo Wiberg.

Ikonkonsten med dess utbredning i mer än ett dussin länder och med åtminstone lika många och ofta vitt skilda skolor och stilriktningar är imponerande, men svåröverskådlig. Som historiskt fenomen sträcker den sig från Jesu samtid i en oavbruten, rikt förgrenad tradition, från mästare till lärjunge, fram till vår egen tids ikonmåleri. Dess omfattande motivkrets och sammansatta konstidé, de många geografiskt och stilhistoriskt skiftande uttrycksformerna, har under århundradenas lopp vuxit fram och präglats under inflytande av en lång rad mästare och skolor. De skilda andliga, kulturella och intellektuella trender som i olika länder och historiska epoker kommit att inspirera ikonmålarna och genomsyrat deras verk, all den idérikedom, konstnärliga skicklighet, kreativitet och fantasi som inbegrips när vi talar om ikonens historia, skulle nu föra alltför långt att närmare gå in på.

Från att tidigare ur konstvetenskaplig synpunkt ha betraktats med något styvmoderliga ögon, räknas ikonkonsten idag, vid sidan av det västeuropeiska medeltida måleriet och renässanskonsten, som en tid löpt parallellt, till en av de främsta bildkulturerna. Samtidens ikonkonst är en modern fortsättning och utveckling av det äldsta ur orientalisk, antik och romersk bildkultur framsprungna kristna idiomet. Detta ikonmåleri finner vi idag lite varstans. Egypten, Balkanhalvön, Ryssland, Frankrike, USA, Indien och Norden, är bara några exempel på dess internationella spridning.

Även några av modernismens förgrundsgestalter, som Kandinsky och Matisse förstod att rätt värdera denna konst, dess sammansatta skönhet av linje, färg och form, ett faktum som också satt klara spår i deras konstnärliga produktion. Hör bara Matisses egna kommentarer vid dennes besök i Moskva under slutet av oktober 1911: "Igår såg jag en samling gamla ryska ikoner. Detta är verkligen stor konst. Jag är förälskad i deras rörande enkelhet. […] I dessa ikoner framträder konstnärens själ som en mystisk blomma. Det är från dessa vi bör lära oss att förstå konst. Och vidare: Ryssarna har ingen aning om vilka skatter de äger. Jag har sett kyrkokonst från många länder men ingenstans har jag mött en sådan uttryckskraft, en sådan känsla av mystik. […] De studerande här har ojämförligt bättre förebilder i sitt eget land än i utlandet. Franska konstnärer borde komma till Ryssland för att lära."1

Trots den moderna konstens intresse, som bl a kommer till uttryck i citat som dessa, och den omfattande internationella verksamheten inom samtida ikonmåleri, finner vi inte denna konst representerad på de vanliga konsthögskolorna och akademierna. Av historiska skäl har ikonkonsten levt sitt eget liv och utvecklats vid sidan av dessa med egna konstutbildningar och skolor. De kända Novgorod- och Moskvaskolorna i Ryssland under 1400- och 1500-talen, är bara exempel på några. Dessa anses idag stå i konstnärlig paritet med den italienska renässansens skolor. Genom kontakten med professor Leonid Ouspensky under börjar av 1980-talet och den utbildning jag erhöll av hans f d elev Helena Nikkanen är jag själv som ikonmålare närmast förankrad i den ryska traditionen. Ouspensky var till härkomsten ryss, men levde större delen av sitt liv i Paris fram till sin död 1987. Denne har länge ansetts som en av de ledande ikonmålarna i detta sekel och den i samtiden internationellt sett främste företrädaren för den klassiska ryska stilen. Han skapade en renässans för denna och en idag mycket respekterad skola.

Själv har jag tagit intryck av både det robust realistiska och antikiserande grekiska ikonmåleriet, den ryska kolorismen och poetiska skärpan. Eftersom jag tillhör den katolska kyrkan har jag av naturliga skäl i mitt konstnärskap också funnit stor inspiration och vägledning i den västerländska motsvarigheten till det östliga ikonmåleriet och då främst i den italienska senmedeltidens måleri. Dessa konstarter, särskilt den senare, som ibland också benämns maniera Greca, står både vad gäller konstidé, uttrycksmedel och måleriteknik i ett nära släktskap till ikonkonsten. Bland de italienska mästarna från denna tid beundrar jag särskilt Duccio Buoninsegna (1255-1319). Bland moderna ikonmålare sätter jag främst mästarna père Grégoire Krug (1908-1969) och nämnde Ouspensky (1902-1987). Båda var verksamma i Frankrike.

I själva måleriet tar jag fasta på de känslobetonade och symbolskapande konstnärliga uttrycksmedel som gör händelsen påtaglig och fokuserar de porträtt som här förekommer. Från hjärta, intellekt och inbillningskraft växer bilden fram av Guds nåd i linjer, färger och former, ljusmåleri och modelleringar, mimik och symbolik. Jag böjer mig inför mina föregångare och den heliga traditionen, låter fantasin förbli vishetens dotter, doppar min pensel i den aldrig sinande österfloden, låter rättfärdighetens solstrålar uppfylla den oändliga friheten.

Med penslar, färger och den heliga bildens tidlösa uttrycksformer vill jag tala till den moderna människans innersta – hela, uppbygga och befria. I denna konst kan hon finna den heliga närvaron, respekten, kärleken, renheten och värmen. Inför ikonen kan hon låta maskerna falla. Här får hon tillfälle att möta den verkliga verkligheten och den oförställda värdigheten. Här kan hon återfinna den härlighet som finns i djupet av hennes väsen, den härlighet Kristus var beredd att lida döden för och som han har odödliggjort genom sin uppståndelse. Detta är den äkta skönhet och personlighet som hålls tillbaka och ignoreras till förmån för klichéer och halvlögner. Detta är den strålande avbilden - Guds ikon - den underbara lilja Jesus talar om som är långt skönare än kung Salomo i all hans prakt, det vackra och ståtliga, som i världens blinda jakt på föregiven lycka så ofta förringas, nonchaleras eller än värre förtrampas.


                           Ikonmålare Lars Gerdmar under arbete med Birgittaikon till påven Johannes                       
                           Paulus II, 2002. Foto: Mattias Piltz.

För konstartens egen skull, men än mer för Guds rike och dess invånare, förvaltar jag mitt pund, för att öppna paradisblicken, hos stora och små ingjuta mod, skönhet och glädje, stämma in i den oräkneliga skaran av heliga konstmålares lovsång till Mysteriet. Tillsammans med dessa vill jag förmedla och förankra tillvarons fullhet, som stilla, dock obevekligt, flödar fram ur våra gemensamma penseldrag, den briljans och läkedom, det förvandlande ljus som den Evige vill ingjuta våra hjärtan.

Ikonkonstens historia inbegriper också dess konstidé och estetik, som avspeglar en andligt och teologiskt högt utvecklad tradition, förmedlad i ett visuellt språk av sammansatt skönhet. Den teologi som här åsyftas går under den gemensamma beteckningen patristik. Kyrkofäderna, eller de heliga fäderna, som man i östkyrkan föredrar att benämna dem, var de teologer och andliga författare som lade grunden till kyrkans lära. Detta gjorde de med utgångspunkt från det gamla testamentets skrifter, evangelierna och de apostoliska breven, vars innebörd utforskades, tolkades och sammanfogades i en rikt förgrenad andlig och teologisk tankebyggnad. I detta tankearbete hade de också stor hjälp av samtidens etablerade filosofi. Från de apostoliska fäderna, skribenter verksamma direkt efter Jesu apostlar och evangelister, brukar man säga att patristiken sträcker sig fram till slutet av 700-talet. Till denna litteratur, som äger stor auktoritet inom både den ortodoxa och katolska kristenheten, räknas även ökenfädernas tänkespråk, som återberättar anekdoter och visdomsord, knutna till de första eremiterna, som levde i Egyptens och Palestinas öknar.

Inom den ortodoxa kyrkan har denna tradition helt kommit att bestämma teologin. Inom den katolska världen har den, i skuggan av den medeltida skolastiken, främst kommit att fortleva inom den teologi som odlats inom klosterlivet. Emellertid kan man idag, efter det andra Vatikankonsiliet, som hölls i Rom åren 1962 till 1965, se hur en renässans för den patristiska litteraturen inom den katolska kyrkan gör sig alltmer gällande. En bidragande orsak till detta är det ekumeniska närmande som sker mellan den katolska och den ortodoxa kyrkan sedan ett flertal decennier tillbaka. Ett växande engagemang för de ekumeniska frågorna och ett intresse för kyrkofädernas teologi kan idag också noteras inom protestantiska kyrkor och samfund.

Parallellt med att teologerna och mystikerna sökte verbala former för att tolka innebörden av den gudomliga uppenbarelsen, utvecklades den heliga bilden, dess konstidé och visuella språk. Denna tvåfaldiga linje i kyrkans uttolkning av uppenbarelsen kommer klarast till uttryck i ikonkonstens spegling av teologin från de sju ekumeniska kyrkomötena. Dessa inleds med Nicaeamötet år 325 och avslutas med det sjunde ekumeniska kyrkomötet, helt ägnat ikonfrågan, sammankallat år 787. Även detta hölls i Nicaea och har kommit att spela en avgörande roll för konstartens utveckling. De ekumeniska kyrkomötena samlade biskopar och lekmän från hela den dåtida kyrkan och utgör tillsammans med bibeln grundvalen för den kristna tron i både öst och väst.

Själv är jag varken teolog eller konstvetare och har därför inga avsikter att i denna bok söka ge någon heltäckande sammanfattning. Emellertid har jag under de år jag ägnat mig åt denna konstart som en naturlig del av denna process också fördjupat mig i det som rör måleriets innersida och historiska kärna. Det är i mötet mellan det andliga och materiella - Guds födelse i människan - ikonkonsten präglas, förankrad i både tid och evighet. Denna av Kristusmysteriet genomlysta och förklarade verklighet avspeglas i konstartens inneboende dynamik, som gestaltar en alternativ bild och ett existentiellt memento till den ensidigt materialistiska världsbildens stumma mekanik.

Med denna bok vill jag också söka besvara frågor jag fått genom åren, ställda av människor från vitt skilda utgångspunkter. Dessa har rört sig kring konstartens historiska sida såväl som dess konstteoretiska, andliga och måleritekniska. Eftersom jag i första hand är ikonmålare ber jag läsaren ha klart för sig att denna bok inte är att betrakta som en konstbok i vanlig mening. Snarast är den ett uttryck för min vilja att dela med mig av den kunskap jag erhållit genom egna studier och efterforskningar och de erfarenheter jag har av konstarten som företrädare av denna. Därför är också innehållet i långa stycken mina helt personliga tolkningar och reflexioner, dock förankrade i kyrkans tradition och den klassiska uppfattningen om konstarten och aldrig i strid med dessa.

Se, jag gör allting nytt, säger Kristus (Upp 21:1). I detta nya liv är människan återförenad med Gud - hennes ursprung och mål - och existensens gåta förklarad. Ikonkonsten framställer människan som en person. Hon är ett unikt självständigt mikrokosmos. Genom kärlekens lydnad kan hon återspegla något av Guds väsen och skönhet. Genom att bli ett kött med människan har Gud förklarat att vi på det mest intima sätt är skapade för att leva i gemenskap med honom. Detta är inget annat än en kärleksförklaring, där den förälskade är Gud själv och föremålet för uppvaktningen och detta nya förbund är hans avbild. Denna kärlekshistoria på liv och död, överträffar alla myter och sagor från antikens Orfeus i underjorden till H.C. Andersens Askunge, redo att ta steget över slottsbalens tröskel. Människans längtan är Guds vilja, och Guds kärlek överträffar både drömmen och dikten, all vår strävan efter sanning, mening och existensberättigande, skönhet och godhet. Gud är upphovet till allt detta, Urbilden för hela tillvaron, för allt vi strävar mot, Källan som söker bäckarna, den trånande bäck som eljest skulle sina.

Kristi födelse och dopet i Jordan, det bländande ljuset vid hans förklaring, hans instiftande av dopet, eukaristin (nattvarden) och det nya förbudet, försoningsdöden på korset, uppståndelsen och den ärorika himmelsfärden, är i allt en kärleksförklaring, en förbehållslös inbjudan till kosmisk trolovning, eviga löften och lycklig förening. Avståndet mellan urbilden-Gud och avbilden-människan är överbryggat. Ikonernas människor finner sig i samverkan med Gud och varandra i enhetens mysterium - den heliga kyrkan.


         Kristi förklaring (Transfigurationen). 2006. Målad av författaren. 61.5 x 45.5. Foto: Bo Wiberg.

Sedan flera decennier tillbaka finns det i Sverige ett växande intresse för ikonkonsten från både kristenheten, kulturkretsen och allmänheten. Detta bekräftas inte minst av Nationalmuseums mycket välbesökta ikonutställningar. Det faktum att man både från katolskt och protestantiskt håll beställer ikoner för privat och offentligt bruk, genom föredrag och artiklar uppmärksammar och informerar sig om konstarten, pekar i samma riktning. Med denna bok vill jag söka besvara de frågor som rör konstarten som sådan. Samtidigt är det min ambition att förklara ikonen som fenomen och dess plats i det andliga livet.

Vid sidan av översikten av konstartens uppkomst, historia och teologi, har jag, eftersom jag själv är ikonmålare, också intresserat mig för ikonens konstidé och estetik, dess visuella språk och den kreativa processen bakom verket. Boken utmynnar i ett antal bildmeditationer. Eftersom jag bäst förstår de verk jag själv har utfört, har det här fallit sig naturligt att utgå från dem. De motiv som i detta avsnitt reproduceras utgör endast ett litet axplock ur konstartens eljest mycket rika motivkrets. Av tusentals motiv har jag valt att stanna inför ett knappt tjugotal. Min förhoppning är dock att läsaren, utifrån de ikoner som här presenteras, vid ett eventuellt fortsatt intresse, sedan lättare skall kunna orientera sig. Bland dessa motiv återfinns också några av mina egna ikonkompositioner, som får illustrera att detta alltjämt på tidigt 2000-tal är en högst levande och nyskapande konstart.

Ikonkonstens huvudsyfte är att göra den synliga aspekten av gudsuppenbarelsen närvarande i kyrkans mitt och den enskilda personens fromhetsliv. I den ortodoxa kyrkan utgör denna sedan urminnes tid en levande och integrerad del av det andliga livet. I den västliga delen av kristenheten, de katolska och protestantiska kyrkorna av idag är, trots ett långsamt uppvaknande, de heliga ikonerna och den teologi som ligger till grund för dessa generellt sett försummade. Historiskt sett ser det annorlunda ut, och studerar man den västeuropeiska medeltidens andliga kultur är förhållandet ett helt annat. Under denna tid smyckades de katolska kyrkorummen med rikt sammansatta bildprogram, med heliga bilder utförda på hög konstnärlig och andlig nivå, bilder av skönhet och fantasi som hjälpte människan att träda i personlig relation till den kristna kosmologin och antropologin. De troende och de många andligt hemlösa har idag samma behov av heliga bilder. Precis som under medeltiden behöver vi bilder av inkarnationens och frälsningens mysterium, bilder som gestaltar den sammansatta kristna verklighetsuppfattningen, bilder som appellerar till de troendes andliga mognad, såväl som den sekulariserade moderna människans längtan efter personlig identitet och värdighet.
Man bör inte förringa den andliga brist en bildfattig kyrka innebär. Inte heller bör man underskatta den betydelse de heliga bilderna har för fromhetslivet, för vår förmåga att leva oss in i och ta till oss trons verklighet. Detta kan inte nog understrykas i en tid då den kommersiellt präglade profana bildkulturen håller människorna i ett järngrepp, med bilder, ofta mycket medveten utformade, som i olika former påtvingas oss av en sekulariserad kulturs lycksökande och profithungriga trendskapare. Kyrkan har ingen anledning att stå tomhänt inför detta. I stället borde hon reagera, vidga sin medvetenhet och bära fram sin bild av människan och verkligheten, en bild som motsvarar det djup och den rikedom hon besitter.
I detta sammanhang vill jag också här redan inledningsvis bemöta den läsare som menar att ikonen är ett uteslutande östkyrkligt fenomen och därför inte skulle höra hemma i vår västerländska kultur och fromhetstradition. Jag vill då understryka att ikonen och dess teologi i likhet med bibeln och sakramenten är en integrerad del av vårt allmänkyrkliga arv. I likhet med bibel och sakrament har ikonkonsten sina rötter i fornkyrkan och på samma sätt som dessa har den erhållit sin officiella definition och status inom ramen för de kyrkliga konsilier som bildar grunden för den samlade kristenhetens tro och bekännelse. Visserligen har man inom den ortodoxa kyrkans liturgitradition över århundradena tillvaratagit denna aspekt av det allmänkyrkliga arvet på ett betydligt mer konsekvent sätt än man gjort inom de katolska och lutherska kyrkorna. Men vi behöver därför inte sky ikonerna i våra sammanhang. En sådan uppfattning är inte bara kyrkohistorisk sett omöjlig att försvara, utan också ett uttryck för en kulturchauvinism som inte förmår böja sig inför nya utifrån kommande kulturinfluenser, i rädsla för att sådana skulle verka störande på de nationella.


Maria med Jesusbarnet. Detalj ur Ömhetens Gudsmoder (53.5 x 42 cm). Målad av författaren
2006. Foto: Bo Wiberg.

Tvärt om bör väl ikonens intåg i vårt land, i likhet med det intresse vi kan se för denna bild i övriga delar av Europa, idag när heliga bilder är en bristvara, vara ett välkommet inslag. Till yttermera visso har det genom hela historien förekommit ett intensivt givande och tagande över de andliga och geografiska gränserna. Utan detta generösa övernationella och mångkulturella utbyte skulle det snart inte återstå något av det vi traditionellt sett förknippar med begreppet den andliga kulturen. För egen del kan jag varken se kulturella eller konfessionsmässiga hinder för att acceptera ikonen i våra sammanhang och menar inte heller att denna skulle utesluta andra konstnärliga uttryck.

Det nya intresset för ikonkonsten som historiskt och samtida fenomen ser vi i en tid då de politiska och kulturella gränserna mellan öst och väst börjar rämna och då ekumeniken och samförståndet kyrkorna emellan alltmer beaktas. I denna dynamiska process sker det ett återupptäckande där man söker införliva de genom historiska schismer och svek förlorade aspekterna av det gemensamma kristna trosarvet. Påven Johannes Paulus II talade apropå det andligt sett ännu delade Europa om den högra och vänstra lungan. Han framhöll att båda dessa är nödvändiga för kroppens välbefinnande och syftade här på det ekumeniska arbete som pågår mellan kyrkorna i öst och väst. Ikonkonsten äger som andligt fenomen samma utgångspunkter och inspirationskällor som det heliga evangeliet. Lika lite som evangeliet kan ikonen sägas vara bunden vid en viss kultur eller historisk epok. Det är därför orätt och mot hela denna enhetssträvan att begränsa konstarten till att vara en uteslutande östkyrklig angelägenhet. Dock menar jag det vara av vikt att ta grundlig lärdom och inspireras av våra ortodoxa trossyskons mogna insikt om ikonens uppgift och betydelse i det andliga livet.

Kyrkorummet bör vara platsen där människan får tillfälle att upptäcka sin identitet och värdighet. De heliga bilderna är här av central betydelse. Mer än alla ord förmår dessa tala till hennes innersta, upplysa hennes hjärta och tankar med den nåd som här framstrålar. Det är min förhoppning att denna bok i någon mån kan stimulera till en uppvaknande insikt om ikonernas betydelse i det andliga och kulturella livet. I detta sammanhang har vi mycket att lära oss från östkyrkan och den bildfromhet vi här möter. Vi kan också praktiskt reflektera över hur man på ett väl genomfört teologiskt och liturgiskt sätt kan införliva de heliga bilderna i våra kyrkorum. Man kan tänka sig en mängd skilda sätt att placera bilderna med hänsyn till kyrkoårets och liturgins utformning, kyrkorummens skiftande arkitektoniska utformning och disposition.

Här bör den heliga fantasin och uppfinningsförmågan blomma. Vägledande för uppgiften bör vara att ge alla, från församlingarnas yngsta till de äldsta, tillfälle att möta trons verklighet i bilder som förmår förmedla denna. Jag kommer närmare att utveckla dessa tankar i avsnittet om ikonen och liturgin. Vid sidan av ett referat av ikonernas självskrivna plats i den ortodoxa Chrysostomosliturgin kommer jag här också berätta om den centrala roll ikonerna erhållit i kyrkorna S:t Gervais i Paris respektive S:t Egidio i Rom, båda centrum för betydande moderna andliga rörelserna inom den katolska världen. Inom dessa rörelser tillmäts ikonerna lika stor betydelse som i öst och här finner vi exempel på hur man i samtiden på ett väl genomfört sätt lyckats integrera dessa inom ramen för vår egen liturgiska tradition.

År 1987 firades tolvhundraårsjubileet av det sjunde ekumeniska kyrkomötet i Nicaea. Här vann den helige Johannes Damaskenos bildteologi, baserad på inkarnationens faktum, en stor seger. Ikonerna fick nu officiellt sin centrala plats i kyrkans liv, beteckningen teofani - gudsuppenbarelse - i likhet med bibeln. Eftersom jag själv är ikonmålare med ambitionen att tjäna den kyrka som fattade dessa beslut, vill jag understryka vikten av att vi på denna punkt bör söka oss till källorna och här återupptäcka det vi har förlorat. Här finner vi ikonerna i dess ursprungliga sammanhang, den ännu odelade heliga katolska och apostoliska kyrkan.

Ikonens nyckelord symbol, att sammanfoga, äger idag en aspekt av uppfordran. Den enhet Kristus gestaltar är invävd och manifesteras i de heliga ikonerna. Den kyrka han grundade var inte ämnad att delas i öst och väst. Ikonen är enhetens bild, bilden av den enhet som spänner över alla tider och kulturer, den enhet och helhet som måste ta sin början i människans hjärta. Ikonen har genom Andens försorg blivit symbolbilden av det nya Edens verklighet, av hur allt sammanfogas i Kristus och hans rike. När nu denna bild börjar få ett nytt berättigande i västerlandet, bör detta ske i beaktande av enhetens mysterium och Jesu översteprästeliga förbön (Joh 17: 21-25).

Som ikonmålare och skribent, verksam i ett sekulariserat men andligt uppvaknande Europa, ser jag fram emot en renässans för den heliga bildens uppdrag i det kyrkliga och kulturella livet. Samtidigt beundrar jag den ortodoxa kyrkan för all den ödmjuka vördnad och djupa insikt med vilken man här förvaltar den hos oss ännu så försummade tvåfaldiga aspekten av den gudomliga uppenbarelsen, vårt gemensamma arv.

Ingen kunde beskriva Ordet från Fadern:
Men då Han antog kött av Dig, O Gudsföderska,
samtyckte Han till att beskrivas,
och upprättade den fallna avbilden
till dess ursprungliga värdighet,
genom att förena den med gudomlig skönhet.
Vi bekänner och förkunnar vår frälsning,
genom ord och bild.2

Hymn vid firandet av
843 års kyrkomöte


NOTER

1. Ulf Abel, Ikonen – bilden av det heliga, s. 16, Hedemora 1989. Det citerade stod ursprungligen att läsa i de båda moskvatidningarna Ranneja utro och Utro Rossii.

2. Leonid Ouspensky, Theology of the Iconvol. I, New York 1992 s. 151.