Imago Nova Ikongalleri
 


 
 
Recensioner  

Signum: Britt-Inger Johansson

Helsingborgs Dagblad: Jonas Ellerström 

Katolskt Magasin: Kaj Engelhart 

Meddelande från Collegium Patristicum Lundense: Per Beskow 

Bysantinska Sällskapets Bulletin: Torsten Kälvemark 
 
 
 
 

Signum 
Nr 9, 2007. Årg. 3 
 
 

Ansikte mot ansikte - en bok och en utställning

Britt-Inger Johansson
 

Den moderne ikonmålaren Lars Gerdmar har gett den intresseväckande titeln Ansikte mot ansikte
åt sin bok om de heliga ikonerna. Det är också namnet på den utställning med ett urval av hans
egenhändigt målade ikoner som ackompanjerar bokens introduktion under hösten. Både boken och
utställningen behandlas i denna artikel.
 
                                                                                     (Signums artikelpresentation) 
 

Lars Gerdmars vackra och innehållsrika bok Ansikte mot ansikte är i relativt stort format och omfattar
sammanlagt 312 sidor. Omslaget är tilltalande med en närbild på Den tronande Kristus i himmelen
hämtad från mittpartiet av altarskåpet i S:t Thomas av Aquinos kyrka i Lund, målat av bokens för-
fattare 2000-2001. Redan här möter läsaren Herren själv just ansikte mot ansikte. De lysande färgerna
med sina känsliga graderingar står fram mot den aftonblåa inramande färgen på omslaget i övrigt och
drar blicken till sig. Det allvarliga men samtidigt mjuka ansiktet lockar läsaren att göra en eftertänksam
paus inför bilden, kanske be en spontan bön, innan pärmarna öppnas.
 
Redan innehållsförteckningen skvallrar om att det här är en ovanlig ikonbok, som både omfattar en saklig
framställning och personliga reflektioner. Författarens dubbla kunskapsområde som konsthistoriker och
professionell konstnär har här resulterat i en lyckad syntes när man ser boken som en helhet. Han tillhör
själv romersk-katolska kyrka, men har djupa kunskaper också i den ortodoxa ikon-teologiska traditionen
och har studerat hos ledande gestalter som Leonid Uspenskij. Gerdmars sammansatta kunskapsområde
gör det möjligt för honom att resonera utifrån ett intresseväckade inifrånperspektiv.
 
Eftersom det ibland ifrågasätts om ikoner hör hemma i katolska kyrkan kan det vara på sin plats att här
påpeka att någon ikonoklasm (bildstorm) aldrig ägde rum i västkyrkan och att den anslöt sig till det kon-
cilium i Nicaea som på 700-talet fastslog de dogmatiska ramarna kring ikonbruket. I Italien finns också
äldre ikoner enligt bysantinsk tradition bevarade som skulle förtjäna en egen studie. Många fler blev
säkert utmönstrade och gick förlorade i och med renässansens frontalangrepp på dem ur formal syn-
vinkel, det vill säga inte teologisk eller liturgisk.
 
Bokens kapiteluppställning är klar och logisk. Författaren inleder med en definition av själva ikonbe-
greppet för att därefter övergå till en insatt konstvetenskaplig exposé över ikonens historia. Avsnittet
är ca 130 sidor långt och börjar med förutsättningarna i äldsta tid liksom utvecklingsgången ända fram
till idag. Det är rikt illustrerat med exempel på välkända mästerverk.
 
På det kapitlet följer sedan tre avsnitt med ikonografiska, teologiska och liturgiska reflektioner. Redan
i avsnittet om ikonernas symboliska realism och deras bildspråk börjar det personliga anslaget slå igen-
om i de stundtals närmast poetiska förklaringar som författaren ger:
 
          Kyrkans samlade erfarenhetsskatt blir påtagligt närvarande,
          vävs samman till en symbolisk symfoni. Domerna grönskar och
          blommar i klara färger, dränkta i påskens glädjerika ljus (s. 151).
 
Eftersom dogmer av många uppfattas som torra och tråkiga är det uppfriskande med en formuering som
denna. Författaren har också alldeles rätt i och med att ikonerna i den ortodoxa tron jämställs med ordet
i förmedlingen av trons lärosatser.
 
Till det personliga anslaget hör också att dessa avsnitt är illustrerade omväxlande med historiska ikoner
och med författarens egna. Hans erfarenheter och kunskaper som professionell ikonmålare ger också en
alldeles egen klangbotten åt detta avsnitt. Som läsare förstår vi att det här är en person som är mycket
insatt inte bara i ikonens teori utan också i dess praktik, vilket ger hans ord särskild tyngd.
 
Av författaren leds vi vidare till ett kapitel som behandlar den kreativa processen och måleritekniken som
är lockande betitlat: "Ikonmålaren en medskapare". Konstnärens roll som ikonmålare skildras, inte minst
lyfter Gerdmar här fram betydelsen av den egna troserfarenheten, men i tredje person:             
 
      På ett självupplevt och inspirerat sätt söker han levandegöra något
          för honom själv livsavgörande, personliga erfarenheter som
          genom sensibilitet och konstnärlig talang tar synlig form.
 
I fotografier av ikonen Tecknets Gudsmoder får vi följa tillblivelsen måleritekniskt steg för steg från den
första skissen, via färglager på färglager, tills bilden slutligen är klar. Vi får också följa en dramatiserad
skildring med diaolog och berättelse om hur det kan gå till att utbildas som ikonmålare. Den är både
humoristisk, ödmjuk och klok i det att den inte bara speglar en konstnärs utveckling utan också den parall-
ella trosfördjupningen.  Att måla ikoner är att be, att mediatera, att leva sig in i något, inte bara att mekan-
iskt avbilda. Ikonens efterföljd av etablerade bildmotiv har ofta tolkats mer som det senare, medan det
förra perspektivet ofta glöms bort, trots att det är trosreflexionen som ger en ikon dess slagkraft när den
uttrycks i färg och form.
 
Boken avslutas med arton meditationer över ikonmotiv som målats av Lars Gerdmar själv. Vissa av dem
är också hans egna kompositioner som är nyskapelser, däribland den helige Franciskus och den heliga
Birgitta. Den senare målades för Johannes Paulus II som en  gåva under Birgittajubileet och det första
exemplaret finns nu i Vatikanen.
 
Konstnärens meditationer över de egna verken är spännande därför att läsaren får inblick i hans tänkande
och förståelse av det uppdrag som målandet av ikoner innebär.  De är också givande ur ett andligt perspek-
tiv genom den fördjupning läsaren får när denne tar del av den teologiska bakgrunden för de enskilda
ikonerna.
 
Även om reproduktionskvaliteten är synnerligen hög i boken, så bör den som har möjlighet också besöka den
vandringsutställning med färdiga verk som visas i Uppsala domkyrka från början av november till ett stycke
in i december. Konstverk är alltid bästa live. Utställningen öppnade för första gången på Sigtunastiftelsen i
oktober och ska från Uppsala vidare till Lunds domkyrka. Flera av verken från boken finns med i utställning-
en och några av dem reproduceras här i Signum. 
 
Gerdmar har utvecklat en egen ikonstil som är tillräckligt nära den ortodoxa världens, ryska och grekiska,
för att tillhöra den traditionen. Men de är samtidigt nyskapande genom att de fångat upp drag från senme-
deltidens italienska mästare som Cimabue och Duccio. De olika stilinfluenserna har sammansmält till en
personlig syntes som är karaktäristisk för konstnären och inte går att ta miste på. Figurerna är mjukt stil-
iserade med viss hierartisk värdighet som dock tempereras av en ödmjuk kroppshållning. De är inte sub-
limt skrämmande, utan vänligt inbjudande. Huvudena är små och ansiktena gärna mjukt rundade med en
gulbrun karnation som inspirerats av östlig praxis.
 
Till skillnad från de ikoner vi ofta tänker på när vi hör ordet, så avtecknar sig Gerdmars gestalter inte mot
en guldgrund utan mestadels mot en ljus bakgrund. Även om det är mer ovanligt, så finns äldre exempel
som Den tronande Gudsmodern med barn, en fresk från 500-talet i Commodillakatakomben och i vissa fall
i ryska ikoner. I det senare fallet skall man dock vara försiktig och noga se efter så att det inte beror på att
guldet skrapats bort och grunderingen därför framträtt. I Rublevs Treenighetsikon är t.ex. inte bara himlen
vit utan också gloriorna!
 
Bakgrunderna och emellanåt klädedräkternas vita färg i Gerdmars ikoner är varken stumt hårda eller alltid
enhetlig, utan mjukt variationsrik.  Faktum är att man som betraktare kan känna sig frustrerad över att vitt
saknar bestämningsord som skulle göra det möjligt att verbalt kunna beskriva olika varianter närmare. NCS-
systemets sifferkoder känns inadekvata i detta sammanhang. Modelleringen av dagrar och skugga i ikonerna
är styvt gjord, som det vita klipplandskap som Jakob vilar i.
 
Ikonerna är också målade med skickliga färgharmonier i rött, blått och gult som erbjuder en enastående
transparens, och som får mig att associera till renässansens färgbehandling. Klädedräkterna i Michelangelos
sibyllor i Sixtinska kapellets tak kan nämnas som exempel. Det gör att ikonerna där de för närvarande häng-
er i det mörka Oxenstiernska koret i Uppsala domkyrka ger ett nästan självlysande intryck. Kristi tron i
Majestas Domini erbjuder ett gott exempel på det jag här åsyftar.
 
Motivvariationen är stor och omfattar både berättande ikoner med motiv hämtade ur Bibeln som Jakobs
stege och porträttikoner som Tecknets Gudsmoder. Det finns människokärlek, värme, och humor i dem, helgo-
nen och Kristus framställs så att de blir tillgängliga också för syndaren.
 
Konstnären har tänkt inte bara på den vuxne betraktaren utan har tillfogat detaljer som kan tilltala och fånga
också barnets blick, som fiskarna som simmar i paradisets floder i Majestas Domini-altarskåpet och vargen
som hoppar upp mot Franciskus. Gerdmars inlevelse i de motiv han målar och dramatiken i en avbildad
situation fångar betraktarens uppmärksamhet och lockar till vidare utforskning av bilden.
 
Den som blir förtjust i en av Gerdmars ikoner, men inte har råd att ge konstnären i uppdrag att måla just det
motivet kan också beställa en fotoreproduktion i hög kvalitet av honom. Lättats att komma i kontakt med
konstnären är genom att besöka den webbplats han har under uppbyggnad där kontaktuppgifter finns:
http://www.imagonova.com. Där kan man också se fotografier båda av hans egna och av andra ikoner.
 
 
                                                                                         Lars Gerdmar: Ansikte mot ansikte: om de heliga ikonerna. Sekel 2oo7.
 
 
                    
                  
                                                                                      Artikelförfattaren är professor i konstvetenskap vid Uppsala universitet 
 
 
 
 
 
 
Illustrationer och bildtexter:
 
 
                                          
 
Jakobs stege - "De ljusa och bevingade gestalter som vi ser stiga ned på denna illustrerar änglarnas konkreta närvaro i världen, hur den 
himmelske Fadern via sina utsända besvarar människornas böner, skänker dem existentiell trygghet, bistår dem med den himmelska 
kraft och det andliga beskydd de behöver" Gerdmar. s. 283.
 
 
 
                                   
 
                                         
 
Tecknets Gudsmoder - "Som en sång från tusen munnar tillber hon den Okroppslige och Levande, materiens och livets Skapare, som på ett för 
tanken obegripligt sätt har stigit ned i hennes kropp och blivit ett foster i hennes livmoder. Genom en befruktning av evighet i tiden har den 
Omätlige blivit kött och ben av hennes kött och ben, fått ögon, händer och ett människohjärta lika sårbart som hennes eget." Gerdmar, s. 245-246.
 
 
 
 
                                         
 
                              Majestas Domini - "Han som är Gud av Gud och ljus av ljus vänder sitt ansikte mot oss." Gerdmar, s. 270.
 
 
 
 
 
 
 
 
Helsingborgs Dagblad/Kultur 08-02-25   
 
 
 
Fönster mot himlen 
 
 
Konst: Lars Gerdmar
Ansikte mot ansikte Ikoner                                                              (illustration: Jakobs stege)
 
Lunds domkyrka
Utställningen pågår till och med 4 maj                                                                  
 
 
Jag har genom åren sett Lars Gerdmars ikoner i flera olika sammanhang. De har visats i
konsthallar, jag har sett altarskåp och stora bildsviter i de kyrkor de har målats för och jag
har besökt konstnären i hans ateljé.
 
Nu visas ett centralt urval ur hans produktion i Lunds domkyrka under rubriken "Ansikte
mot ansikte". Utställningen har tidigare visats i Uppsala domkyrka och på Sigtunastiftelsen
och rymmer ikoner i mindre, intimt format.
 
Det är bilder att gå nära, att betrakta länge. Huvudparten av målningarna visas i södra tran-
septet, övriga finns spridda runtom i kyrkan som erbjuder ett utställningsrum befriande rent
från kommers och från den ibland överdrivna kulturella andakt som galleriers och institutio-
ners vita kuber uppmuntrar till. Ikonen är naturligtvis en högtidlig bild, men samtidigt - om
jag förstått saken rätt - ett för den troende självklart föremål i vardagen, något av en samtals-
partner.
 
I sin nyss utgivna stora bok med samma titel som utställningen och undertiteln "Om de heliga
ikonerna" påtalar Gerdmar ikonens karaktär av personlig dialogbild och ägnar en avslutande
del åt en svit meditationer kring ett antal motiv varav de flesta återfinns i utställningen. Ock-
så jag, som inte delar den tro som ikonen utgör ett inslag i, rentav något av en symbol för,
kan uppfatta bidernas tilltal och ana deras egenskap av "fönster mot himlen" - den snart två-
tusenåriga ikontraditionens grundläggande föreställning om att ikonen utgör en förmedlande
länk mellan människa och Gud.
 
I alla händelser står jag länge framför bilderna. Här finns teknisk skicklighet att beundra, här
finns ikonkonstens märkliga och suggestiva förening av realism (i återgivandet av ansikten
och klädnader) och stilisering (av landskapsformer, gester och kroppshållningar) och här syns
hur en enskild ikonmålare kan förhålla sig till motivtraditionen, hur uttrycksfrihet förenas
med ett föreskrivet innehåll.
 
Och här finns något jag har svårare att sätta ord på. Jag har lärt mig något om den speciella
tekniken - äggtempera på tjock träpannå - och i hur många laserande skikt motivet byggs
upp, men vad jag framför allt vill (men naturligtvis inte gör) är att röra vid ytan som ser så
mjuk och ändå så solid ut. Det är som om jag trodde jag skulle förstå måleriet med fingertopp-
arnas känsel.
 
 
J O N A S   E L L E R S T R Ö M 
 
Bokförläggare, författare 
och kulturskribent
 
 
 
 
 
Katolskt Magasin nr 12, december 2007
 
 
 
Ansikte mot ansikte  
 
 
                                                                                               
Lars Gerdmar:
Ansikte mot ansikte.
Om de heliga ikonerna.
Sekel Bokförlag, 2007.
 
 
Jag har fått en ny stor och vacker bok av Lars Gerdmar, katolsk ikonmålare och forskare från
Lund, i mina händer. Ansikte mot ansikte är mångahanda saker: konstbok, meditationsbok,
teologisk lärobok, självbiografi, introduktion till liturgi och kyrkohistoria, dogmatik och konst-
historia, estetik och måleriteknik...
 
Det första som slår en är de många oerhört vackra illustrationerna. I sin historiska tillbaka-
blick visar författaren bilder av romerskt måleri från Fayum, Pompeji och Rom. Det tidiga ryska
ikonmåleriet finns med, den grekiska stilen likaså, allt från Sinaiklostrets berömda Kristusikon
från 500-talet, den allra äldsta bevarade ikonen på trä.
 
Bysantinska mosaiker från Ravenna och Konstantinopel, Hagia Sophia och Chora, och bysantinskt
bokmåleri bidrar till att förmedla den östliga kyrkans bildkonst. Ikonens historia förs fram till nutid,
och här möter författaren själv med en samling nya ikoner av hans hand.
 
- Själv har jag tagit intryck både av det robust realistiska och antikiserande grekiska ikonmåleriet,
den ryska kolorismen och poetiska skärpan. Eftersom jag tillhör den katolska kyrkan har jag av
naturliga skäl i mitt konstnärskap också funnit stor inspiration och vägledning i den västerländska
motsvarigheten till det östliga ikonmåleriet och då främst i den italienska senmedeltidens måleri,
skriver Gerdmar i inledningen.
 
-I själva måleriet tar jag fasta på de känslobetonade och symbolskapande konstnärliga uttrycks-
medel som gör händelsen påtaglig och fokucerar de porträtt som här förekommer. Från hjärta,
intellekt och inbillningskraft växer bilden fram av Guds nåd i linjer, färger och former, ljusmåleri
och modelleringar, mimik och symbolik.
 
Gerdmars ikoner har en ljus kolorit med starka färger. Trots sin begränsade storlek har de en
mycket monumental karaktär. Hans karaktäristiska, olivfärgade ansikten med sina uttrycksfulla
ögon och mjuka fördrivningar har ett upphöjt lugn och en inåtvänd skönhet helt i den klassiska
traditionen. Det är ett meditativt måleri, och kring 18 utvalda, avbildade ikonmotiv väver han en
meditativ text som ackompanjerar och förklarar bilden.
 
Men dessutom ger han en levande skildring av hur en ikon blir till, steg för steg. Han visar prov
sitt arbete i olika faser, ett arbete som också inspirerat honom till nya motiv i klassisk anda, till
exempel Jakobs dröm, med lätta, dansande änglar som rör sig utefter himlastegen ovanför den
sovande Jakob, eller västliga helgon som Franciskus och Birgitta. En birgittaikon av Gerdmar
överlämnades som gåva till påven Johannes Paulus II år 2002.
 
Ikonen blir idag allt mer omtyckt även i Väst, och Gerdmar ger några exempel på katolska
gemenskaper han funnit där den spelar en viktig roll: kyrkan S:t Gervais och Jerusalemsbrödra-
skapet i Paris och Communitā di Sant´Egidio i Rom. Sankt Thomas kyrka i Lund och Sankt Lars i
Uppsala med betydande ikoner av Lars Gerdmar visar att ikonen hållit sitt slutliga intåg även i
vår kyrka här i vårt land.
 
                                                                         
K A J   E N G E L H A R T
 
Journalist
tidigare sekreterare i Svenska ikonsällskapet
 
 
 
Denna recension var även publicerad i Svenska Ikonsällskapets rundbrev Nr 1, 2008.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Meddelanden
från Collegium Patristicum Lundense, 22  2007
 
Lars Gerdmar, Ansikte mot ansikte. Om de heliga ikonerna. Lund: Sekel 2007.
Drygt 1oo färgreproduktioner, 311 s.
 
I Sverige finns ett antal professionella ikonmålare som förenar teknisk skicklighet med insikter i ikonernas
konstnärliga former och teologiska och religiösa motivering. En av dem är Lars Gerdmar, vars utveckling
som ikonmålare jag har haft förmånen att följa under mer än 25 år. Särskilt minns jag hur vi båda, i Paris
1981, besökte Leonid Ouspensky, Västerlandets främste auktoritet inom ikonmåleriet, och hur han gärna
hade velat ta Gerdmar som sin elev. Så blev det nu inte, och han fick i stället sin utbildning av en Ouspensky-
lärjunge i Finland. Lars Gerdmar har nu gett ut en vacker och rikt illustrerad bok, Ansikte mot ansikte, där
han behandlar ikonmåleriets utveckling och dess teknik, som han behärskar i alla dess olika former. Inte
minst öppnar han för läsaren en religiös tankevärld som är okänd för de flesta och där teologi och bildkonst
är sammanvävda till en fascinerande enhet.
 
Det är en bok skriven inifrån, av en utövande konstnär som själv bejakar den världs- och livsåskådning som
ikonerna uttrycker. Ofta framför han sina tankar med ett poetiskt och känslomättat språk, särskilt när han
vill förmedla ikonernas budskap och betraktarens upplevelse av dem, men det råder ingen tvekan om att
hela framställningen bärs av stor sakkunskap och ett betydande tekniskt kunnande.
 
Ikonmåleriet är en porträttkonst, och de har sin bakgrund i de egyptiska mumieporträtten från hellenistisk
tid som vi bäst känner från byn Fayyum i Nedre Egypten. Viktigast är ögonen som förmedlar kontakten
med den som bilden framställer. I ikonen möter man Kristus, Maria eller ett helgon i en personlig relation.
De tidigaste ikonerna på trä finner vi i Katarinaklostret på Sinaihavön. De härrör från 500-talet och är utförda
i en raffinerad teknik som visar att det bakom dem ligger en lång och nu förlorad tradition. De skiljer sig helt
från det äldre och osofistikerade kristna måleriet, till exempel i Roms katakomber. Ikonernas stiliserade
formspråk kallar Gerdmar för koncentrerad realism: den återger ansiktets och kroppens detaljer realistiskt
men lägger tonvikten på det väsentliga och inte på det tillfälliga.
 
Ikonkonsten fick sin ideologiska utformning under den så kallade bildstriden under 700- och 800-talen. Det
hade länge funnits en viss osäkerhet om den kristna konsten alls var berättigad, och motståndarna hänvisade
gärna till Gamla testamentets bildförbud. Så bröt konflikten ut år 726, då kejsar Leo III i Bysans befallde att
alla bilder i kyrkorna skulle förstöras. Striden om bilderna böljade fram och tillbaka i mer än hundra år tills
bildernas försvarare slutligen segrade. Ledande teologer som Johannes Damaskenos och Theodoros studiten
hade under tiden utvecklat en bildteologi som kom att få bestående inflytande i den ortodoxa världen. Efter-
som Gud har blivit människa i Kristus med mänsklig kropp och själ kan han också framställas i bild, och den
gudomliga verkligheten lyser också igenom i bilderna av helgonen, eftersom de återspeglar hans härlighet.
Som så ofta sagts är ikonerna "fönster mot himmelen", där Kristus och hans helgon görs personligt närvarande
och träder i dialog med betraktaren, "ansikte mot ansikte", som det heter i bokens titel.
 
Illustrationerna i bokens första del belyser ikonmåleriets utveckling genom århundradena och dess olika
skolor. I de senare avsnitten möter man framför allt Gerdmars egna verk - bland annat två större altarskåp
i Lund - och han visar instruktivt hur målaren bygger upp en ikon genom olika färglager, lasyrer. Av illustra-
tionerna framgår också hur han har utvecklat en egen stil som avviker en del från den ryska tradition där han
en gång började. Han är ytterst sparsam med guld, färgerna är klara, bakgrunden ljus och särskilt ansiktsteck-
ningen påminer ofta om tidigt italienskt måleri.
 
Kapitlet om ikonens funktioner i liturgin och i den enskilda andakten kan tyckas mest ha sitt intresse för dem
som brukar ikonerna i sitt eget religiösa liv, men utan denna bakgrund förstår man ikonernas värld bara endels.
De har vuxit fram ur en tradition där liturgi, teologi och filosofi alltid har samspelat med den konstnärliga skick-
ligheten. Om denna komplexitet ger Ansikte mot ansikte en riklig information.
 
 
P E R   B E S K O W (1902 -2016)

Docent i kyrkohistoria och religionsvetenskap,
medgrundare till Collegium Patristicum Lundense.
 


 
 
 
 
Bysantinska Sällskapet Bulletin, 25/2007
 (Denna publikation utgör en fortsättning med löpande nummer på Svenska kommittén
  för bysantinska studier. Bulletin.)
 
 
Ansikte mot ansikte. Om de heliga ikonerna
Lars Gerdmar
Lund: Sekel bokförlag, 2007 
 
 
Att avbilda det heliga är inte okontroversiellt. Det har vi lärt oss också i vår egen tid. Fortfarande är den grafiska
framställningen av religiösa centralgestalter något som kan framkalla demonstrationer och gatuvåld.
 
Judendomens och islams bildförbud är ett av många exempel på deras inbördes släktskap och på avståndet mellan
dem och kristendomen. Ändå har alltid bildförbudet funnits som en frestelse också i den kristna historien. Det vet
vi inte minst från de strider som skakade det bysantinska imperiet på 700- och 800-talet. Även då var avbildning-
en av det heliga något som ledde till demonstrationståg, övervåld och martyrskap. Många sekler senare gick den
radikala reformationen i delar av Västeuropa hårt fram mot medeltida helgonbilder och altarskåp även om striden
här inte fick samma blodiga förlopp.
 
När intresset för östkyrkans bildvärld först väcktes i vårt land var det de ryska ikonerna som stod i centrum.
Albert Engström for till Moskva och skrev lyriskt om deras formspråk och färgskala. Olof Ashbergs storatade
donation skapade på Nationalmuseum en av Västeuropas främsta ikonsamlingar. Mindre uppmärksamhet riktades
mot den kulturmiljö och den epok som sett ikonerna växa fram som ett viktigt inslag i liturgi och fromhetsliv. Jag
syftar förstås på Bysans.
 
Förtjänsten med Lars Gerdmars stora och vackra bok är att den ger ordentigt utrymme åt den bysantinska
epoken i ikonernas historia. Det beror på att han bemödar sig om att utveckla ikonernas teologi och i det samman-
hanget är naturligtvis förståelsen av de ikonoklastistiska striderna central. Varför ville en del kejsare och teologer
förbjuda bilder av Kristus och helgonen och varför kämpade andra för en motsatt hållning? Det var grekiska kyrko-
fäder som Johannes av Damaskus och Theodoros av Studion som här kom att utveckla argumenten, grundade i en
syn på Guds människoblivande i Kristus som det avgörande skälet för att det heliga kan ges materiell gestalt.
 
I dessa tider är det kanske speciellt intressant att notera att Johannes av Damaskus skrev sitt försvar för de
heliga bilderna i beskydd av den muslimska kalifen. Han satt då i Palestina utom räckhåll för imperitets makt-
fullkomlighet . Hans teologiska distinktioner mellan latreia och proskynesis, mellan dyrkan och vördnad, kom att
bli en utgångspunkt också i det fortsatta försvaret.
 
Lars Gerdmars skildring av den bysantiska epoken blir av naturliga skäl översiktlig. Här finns förstås ett och
annat frågetecken att sätta, inte minst kring hans flitiga bruk av begreppet caesaropapism. Det är en term som
bysantinologer i allmänhet undviker och den blir ju lite missvisande när kejsaren snarare är totalitär diktator än
påve och när kyrkan faktiskt till slut omintetgör hans "påvliga" dekret.
 
Det viktiga är dock att boken med konkreta exempel och ett rikt bildmaterial visar på ikonkonstens utveckling
i det bysantinska riket. Intresannt är att ta del av en ingående beskrivning av mosaiker och fresker i Chora-
klostrets kyrka i Konstantinopel/Istanbul, en byggnad som ovanligt bra lämpar sig för en utläggning av ikonernas
teologi och deras plats i gudstjänstrummet.
 
I avsnittet om den tidiga ryska ikonen betonar Lars Gerdmar både kontinuitet och nyskapande i förhållande till
det bysantinska måleriet. Han pekar på hur den hesychastiska traditionen från den grekiska munkfromheten blev
ett viktigt inslag i det ryska kyrkolivet och hur det speglas hos stora målare som Theofanes Greken (Feofan Grek)
eller den numera helgonförklarade Andrej Rubjov.
 
I det sammanhanget saknar man en hänvisning till den ryske 1900-talsteologen Pavel Florenskij vars bok
Ikonstas för övrigt varit en viktig inspirationskälla för filmaren Andrej Tarkovskij både generellt och i synnerhet
för hans mästerverk om just Andrej Rubljov. Florenskij och andra teologer och konstvetare kring det förra sekel-
skiftet bidrog nämnligen till en renässans för det klassiska ryska ikonmåleriet efter 1800-talets förfallsperiod och
denna renässans flyttades delvis över till Västeuropa i samband med de många intellektuellas flykt från Sovjetuni-
onen under 1920-talet - något som rätt nyligen skildrats av Kari Kotkavaara i hans avhandling vid Åbo Akademi.
 
Den ryska emigrationen är en av förklaringsgrunderna till att ikonerna under senare decennier kommit att bli en
del också av västerlandets kristna konst. De ökade kontakterna genom turism och resor i den ortodoxa världen är 
en annan orsak. Numera hittar man ikoner i både katolska kyrkor och frikyrkliga kapell och det är uppenbart att
en del av ikonens teologi också kommer med på köpet. Kanske kan detta till och med ses som ett av de viktigaste
ekumeniska framstegen under senare decennier.
 
I den ryska renässansens fotspår skapades som sagt en förnyelse av ikonkonsten under 1900-talet, inte minst
genom ett par intressanta konstnärskap i Frankrike: Leonid Uspensky och Grigorij Krug. De står båda i en
klassisk tradition samtidigt som de ger sina ikoner omisskännligt personliga drag. Till den tradionskedjan skulle
man också kunna foga Lars Gerdmar själv. För det är lika mycket som konstnär som författare han framträder
i den här boken (fig. 6).
 
Det är ingen tvekan om att Lars Gerdmar är en framstående målare av ikoner. Han har ett eget formspråk och en
färgskala som ligger en bra bit från den bysantinska och som i vissa avseenden kan föra tankarna till just Krug. Han
är katolik men har verkligen levt sig in i den östkyrkliga synen på konstens uppgift som en visuell teologisk mani-
festation. De ikoner han målar är exempel på hur man kan förena ödmjukhet inför traditionen med ett konstnärligt
nyskapande.
 
Allt som allt är hans bok mycket läsvärd, både för det historiska och teologiska innehållet och för de vackra bilderna
från mer än 1500 år av kristet konstnärligt skapande. Här finns många sidor som hos läsaren väcker både eftertanke
och andakt.
 
 
 
T O R S T E N   K Ä L V E M A R K
 

Ordförande för svenska institutet i Aten 
tidigare svensk kulturattaché i London 
 
 
 




Kommentar:  
 
Recensionen illustrerades med ikonen "Jakobs stege" (se bilden ovan). Jag håller med om att bruket av ordet caesaropapism kan diskuteras.
Dock vet jag inte just nu hur man bättre skulle beskriva den självpåtagna roll som både andlig och politisk herre kejsar Justinianus på 500-
talet och flera av de ikonklastiska kejsarna intog, med långtgående konsekvenser för såväl kyrkliga ämbetsbärare och teologer som  grupper
av andligt oliktänkande i Bysans. Jag tar tacksamt till mig detta lindriga ifrågasättande av min framställning såväl som påpekandet om en
hänvisning till P. Florenskijs Ikonostas som kommer att tas under beaktande vid en möjlig engelsk utgåva av boken.
 
Lars Gerdmar
 
  
 
 
 
 
För inköp av boken kontakta förlaget: http://www.sekel.se eller vänd er till vanlig bokhandel.