Imago Nova Ikongalleri
 

 
           
        
   
   Kristi ansikte - Acheiropoietos
 
       Saliga de ögon som ser vad ni ser.
                      
                                                                                       LUKAS 10:23
 
 
 
       Kristi ansikte - Acheiropoietos. Målad 2006. 70 x 61 cm. Foto: Bo Wiberg 



Kristusansiktet "Icke av hand gjort", på grekiska acheiropoietos, är en av flera benämningar på denna ikon. Dess komposition är till ytterlighet enkel, monumental och appellerande. Cirkeln, linneduken och ansiktet är de tre verkligheter som vi här möter.


Den tomma cirkeln är symbolen för alltings början, fortgång och slut, Guds trofasthet och herravälde över alltet, från begynnelsen till änden, från släkte till släkte. Men denna symbol representerar också evighetens

dynamiska nu, vår existens såsom den framträder då vi bortser från det linjära tidsbegreppet och lever som om den innevarande stunden och dagen

vore fullt tillräcklig. Den harmoniska runda formen kan också tolkas som tecknet för enheten och friden, den enhet som tar sin början i det odelade hjärtat.


Men cirkeln är först och främst symbolen för Guds vara, det för tanken ogripbara mysterium som är källan till allt levande. För alla troende, oavsett om de är judar, muslimer eller kristna, är Guds vara såsom tillvarons yttersta grund i strikt mening ett mysterium. Hur vi än genom vetenskap, filosofi eller mystik söker klarhet rör vi oss ändå bara vid den

yttre kanten av denna cirkel. Det är vid gränsen för vår mänskliga förmåga som i bästa fall ödmjukhet och tillbedjan kan ta vid. Med Johannes Chrysostomos kan vi då säga: ”Likväl anar vi i själva tillvarons begränsning alltets gränslöshet och Dig – Omätlige – som väcker kärlek.” Genom bön och meditation kan vi sträcka oss bortom det mätbara och förnimbara in mot det eviga – Guds hemlighet – det gudomliga Du som i skapelsen och människans hjärta ger sig till känna som den Levande. Enligt kristen

erfarenhet kan människan – trots sina begränsningar – i denna akt av överlåtelse och hänvändelse mot den Gud som skapat henne, bortom det uppenbara och förgängliga uppfatta sin delaktighet i evighetens liv, finna sitt Jag i förhållande till Guds Du.

 

 
 
 


Som motpol till cirkelns verklighet står linneduken, ett högst prosaiskt ting, hämtat ur Orientens vardagsliv. I denna ikon kan duken både beteckna

det som har med naturen och den heliga historien att göra. Om vi bortser från dess praktiska funktion som handduk betraktad kan duken i vårt sammanhang också föra tankarna till det materiella, skapade. Som alla materiella ting tillhör detta föremål den naturliga verklighet, den fysiska världsbild som vissa sentida tänkare, utifrån sina hypoteser, något förhastat

har förklarat vara verkligheten i sin helhet.


Som sådan kan den målade linneduken på bilden sägas beteckna det fysiska, timliga och förgängliga. Då vi tränger djupare in mot kärnan av detta döda ting möter vi den fysiska verkligheten i dess inre uppbyggnad.

Linneduken framstår nu som en manifestation av ett komplicerat mikrokosmos, en komplex och imponerande uppenbarelse bestående av genom energi till atomhopar sammanbundna protoner och neutroner. 


Redan i ett av Sherlock Holmes gammaldags förstoringsglas förvandlades det till synes betydelselösa till storheter av fundamental betydelse för gåtans lösning. Och med den moderna atomfysikens tillgång till elektronmikroskopet och andra fantastiska innovationer, som uppfattar det som gränsar till det osynliga, kan vi färdas in i mikrokosmos.  I en ytterligare fördjupning in mot materiens hemligheter förvandlas det för lekmannen begripliga till det närmast obegripliga, som endast kan översättas till matematiska formler och grafiska modeller av högst sofistikerat slag. Materiens djup av rikedom förefaller i sin oändliga utsträckning vetta mot det overifierbara och outsägliga. Vid empirisk vägs ände återstår därför bara hypoteser och spekulationer, och utan att upphöra att fascineras befinner vi oss återigen vid kanten av den hemlighetsfulla cirkeln. Detta är den moderna människans väg in emot materiens gåta, en

väg som vid krönet av vår kunskap i bästa fall leder till insikten om Guds mysterium. Mot bakgrund av detta resonemang kan denna duk djupast sett även ses som ett uttryck för Guds svindlande kreativitet, tecknet på skapelsen ur intet – ex nihilo – given åt människan som Guds medskapare.


Den linneduk vi här ser har också en fascinerande historia förknippad med en viss kung vid namn Abgar av Edessa i Syrien (nuvarande Urfa). Enligt

en gammal tradition, som i skrift inte finns nedtecknad förrän ganska långt fram i kyrkans historia, skulle denne kung ha lidit av en obotlig sjukdom.

Då han fick kännedom om Jesus av Nasaret och hur denne botade alla slags sjukdomar, skickade han ett sändebud till Israel med ett brev där han bad Jesus komma till honom. Men Jesus avböjde att fara till Edessa. För att i någon mån ändå tillmötesgå kung Abgars vilja att träffa honom tvättade han nu istället sitt ansikte och torkade sig sedan med en handduk. Genom ett under avsattes då en bild av hans ansikte på duken, en bild som skulle tjäna kungen till läkedom. Med denna icke av människohand skapade bild – acheiropoietos –  och Jesu svar på brevet kunde kung Abgars sändebud återvända hem. När kungen hade sett Frälsarens bild på duken dröjde

det inte länge innan han hade blivit botad. Enligt traditionen skall den första Kristusikonen av detta slag vara målad efter detta mirakulöst reproducerade ansikte.




I den komposition av motivet som vi här möter avbildas också två änglar: till vänster Gabriel och till höger Mikael. Dessa båda ärkeänglars närvaro erinrar oss om den nya tidens begynnelse – bebådelsen och inkarnationen – och dess fullbordan på den sista dagen vid den yttersta domen, då den oförgängliga skapelsen står beredd att ersätta den förgängliga.





I centrum av ikonen ser vi det heliga ansiktet, inskrivet i den gudomliga cirkeln och anbringat på den linneduk som enligt nämnda tradition blev bärare av en övernaturlig kraft. Om detta ansikte, Jesu ansikte, som är den synliga bilden av den osynlige Guden, talar Nicolaus Cusanus (1401–1464), en av den kristna historiens stora tänkare. Såsom kardinal, jurist, matematiker och filosof kom Nicolaus att inta en viktig plats i sin samtid. I sitt tänkande ger han uttryck för en kristen kosmologi som i långa stycken

förenar den västkyrkliga och östkyrkliga traditionen. Så kan Nicolaus Cusanus också kallas brobyggare och ekumen och som sådan vill jag gärna ge honom sista ordet i denna bok. I De visione Dei  – Guds blick eller betraktandet av Gud – möter oss orden från en andlig vägledare som på ett briljant och ömsint sätt för oss djupt in i det kristna mysteriet. Denna

meditation skrev Cusanus till benediktinerna i Tegernsee, nära gränsen mellan Tyskland och Österrike. I texten, vars tre första stycken i 

Anders Piltz översättning här citeras, utgår Nicolaus ifrån en bild han kallar ’Guds ikon’, uppenbarligen en ikon av Jesu ansikte, vars blick vilar

på varje enskild person, som om denne ensam vore den mest älskade. Var man än befinner sig i rummet och även om många är samlade, följer Jesu blick den enskilde, så att denne kan känna sig evigt omsluten av Guds kärlek och välsignelse. Ansikte mot ansikte med Gud, den inkarnerade, finner människan det eviga Du som är förutsättningen för hennes eviga

Jag, på väg mot himmelen, vandringens mål, där hon tillsammans med de heliga skall få fröjdas. 



Guds blick

 

Min broder och betraktare av Guds ikon, träd fram och säg: Herre, i denna bild betraktar jag, i det som mina ögon erfar, din försyn. Du är lika nära vart och ett ting [i skapelsen] som dess egen existens, den existens utan vilken det inte kan finnas. Du som är alltings absoluta existens, är så nära allt, som om du inte brydde dig om något annat än just det. Därför vill ingenting finnas till i någon annan existensform än sin egen, och det betraktar sin egen existens som något så dyrbart, att det hellre vill låta allt annat gå under än sin egen existens. 


Herre, du låter mig aldrig göra mig någon annan bild av dig än att du älskar mig högre än allt annat. Jag är den enda som din blick aldrig överger. Och eftersom blicken vilar där kärleken finns, så erfar jag din kärlek mot mig, ty dina ögon vilar på mig, din ringa tjänare, oavvänt. Och så är din kärlek inget annat än du själv, Herre, som älskar mig, och därför är du alltid hos mig. 


Du överger mig inte, Herre. På alla sidor beskyddar du mig, du som har den högsta omsorgen om mig. Ditt vara, Herre, överger inte mitt vara. Jag

finns, i den mån som du är hos mig. Och eftersom din blick är ditt vara, därför finns jag, därför att du ser mig. Och om du skulle vända bort din blick, då kunde jag ingalunda finnas kvar. Men jag vet att din blick är din allrahögsta godhet, som inte kan låta bli att kommunicera sig själv till allt som är mottagligt för den. Därför kan du aldrig överge mig, så länge

jag är mottaglig för dig. Det beror därför på mig om jag blir så mottaglig för dig som möjligt.


Denna mottagningsförmåga, som jag har fått av dig, och i vilken jag har en levande bild av din allsmäktiga kraft, det är den fria viljan, genom vilken jag kan utvidga eller inskränka min mottaglighet för din nåd: utvidga den, när jag strävar efter att vara god, därför att du är god, rättvis, därför att du är rättvis, barmhärtig, därför att du är barmhärtig, när all min strävan enbart är vänd mot dig, därför att all din strävan enbart är vänd mot mig, ty du som är kärleken, är endast vänd mot mig.


Och vad är mitt liv, Herre, om inte en omfamning, där din ljuvliga kärlek omfamnar mig så ömt? Högre än allt älskar jag mitt liv, därför att du är ljuvligheten i mitt liv. Nu ser jag i en spegel, i en ikon, i en gåta det eviga livet, som är detsamma som det saliga skådandet.


Och Herre, vad är din blick, när du med kärlekens öga ser på mig, annat än att du blir sedd av mig? När du ser på mig, låter du mig se på dig, du som är den dolde Guden. Jag ser, Herre, hur angelägen du är att visa ditt ansikte för alla som söker dig. 


*


Hur olycklig är inte varje syndare, som övergivit dig, livets källåder, och söker dig utanför dig, i det som utan dig är intet och ingenting skulle vara, om du inte ur intet hade kallat det till att vara. Men när han vänder åter till dig, då skyndar du utan att dröja honom till mötes, och innan han ser på dig, har du med en faders ömhet vänt din barmhärtighets blick mot honom.


Du, Herre, är min följeslagare på pilgrimsvandringen. Du rör dig med mig, och så länge jag rör mig upphör du inte att röra dig. Om jag stannar är du också med mig, om jag stiger upp, stiger du upp, om jag stiger ned, stiger du ned. Så ofta jag åkallar dig, är du nära, ty att åkalla dig är att vända sig till dig, Du är här, innan jag vänder mig till dig. Du ser allt, och din blick är ditt handlande. Du verkar allt, och jag har inget som du inte skänker.


Varje ansikte, som kan blicka in i ditt, ser inget annat eller annorlunda än sitt eget, ty det ser sitt äkta väsen (videt veritatem suam). Den äkta förlagan (veritas exemplaris) kan inte vara något annat eller annorlunda än det.


Herre, din blick är ditt ansikte. Den som med kärleksfullt ansikte ser på dig, han finner inget annat än ditt ansikte, som kärleksfullt blickar på honom. Ju

större kärlek som han strävar att se på dig med, med desto större kärlek finner han att du blickar på honom. Den som ser på dig med vrede, finner ditt ansikte vredgat. Den som ser på dig med glädje, finner ditt ansikte glatt. När ögat blickar genom rödfärgat glas, ser det allt i rött. Och när själens öga är invärvt i inskränkningens och lidelsens slöja, då ser det dig

som är föremålet för dess blick, på ett inskränkt och affekterat sätt.


Men den som lyfter sin blick mot ditt ansikte och gör sig vissa föreställningar, han är fjärran från ditt ansikte. Varje begrepp om ditt ansikte är mindre än ditt ansikte, Herre, och allt skönt, som kan tänkas, är

mindre än ditt ansiktes skönhet. Ditt ansikte är den absoluta skönheten, den form som ger form åt varje skön form. I alla ansikten ser man ansiktenas ansikte beslöjat och i en gåta. Man kan inte se det avslöjat så länge man inte, bortom alla ansikten, går in i en sort hemlig och dold tystnad, där inget finns av vetande eller föreställning om ansiktet. Detta dunkel, denna

molnsky, detta mörker eller ovetande, där den går in som söker ditt ansikte, när han lämnar bakom sig allt vetande och alla begrepp, är absolut förutsättning för att se ditt ansikte utan slöja, det mörkret avslöjar

att ansiktet är där, över allt beslöjat. Ju större han vet att mörkret är, desto verkligare nalkas han i mörkret det osynliga ljuset.


*


När jag ser på ett träd ser jag i dess frö inget träd, utan fröets kraft, och denna fröets kraft är det som utvecklas till ett träd. Det finns inte något i trädet som inte redan fanns i fröets kraft.


Men fröets kraft är, när man går till dess orsak, som är kraften i all kraft, inte fröets kraft, utan den absoluta kraften. Därför är trädet i dig, min Gud, och i dig finns dess verkliga förlaga.


Du, Gud, är den absoluta kraften och naturen bakom alla naturer. O Gud, vart har du fört mig, så att jag kan se ditt ansikte, som är den absoluta verkligheten i allt som finns, som är konsten och vetandet i allt som kan vetas? Den som får se ditt ansikte, ser allting blottlagt, och inget är dolt för honom. Den som har dig, Herre, har allt; allt har den som ser dig.

O Herre, sötma i allt ljuvligt, du har lagt i mitt fria avgörande, om jag vill vara min egen. Om jag inte är min egen, är du inte min. Du gör friheten

nödvändig, eftersom du inte kan vara min om jag inte är min egen, och eftersom du lagt detta i mitt avgörande, så tvingar du mig inte, utan väntar på att jag skall välja att vara min egen. På mig beror det, inte på dig, Herre, du som inte inskränker din allrastörsta godhet. […]


 


Denna kommentar utgör avslutande kapitel i min bok "Ansikte mot ansikte. Om de heliga ikonerna: presentation av boken


       

        Tillbaka till:

       Galleri