Imago Nova Ikongalleri
 

 
 

   

   Den helige Göran och draken

       Hans härlighets kraft skall på allt sätt ger er styrka att alltid
       med glädje vara uthålliga.
 
                                                                            KOLOSSERBREVET 1:11 
 


       Den helige Göran och draken. Målad 2005. 58 x 47,5 cm. Foto: Bo Wiberg


Ikonen av den heliga Göran och draken är, till skillnad från övriga motiv inom ikonkonsten med deras historiska förankring, en alligenom mytologisk framställning. Men som metafor för den enskilda människans och den mänskliga gemenskapens andliga kamp mot inre och yttre fiender är denna ikon ändå oöverträffad. Detta är bilden av de evangeliska dygderna och symbolbilden för det rena hjärtat. Göran är riddaren av det Sanna och det Goda och hästen som bär honom heter Trofasthet. På den bländvita springaren ser vi honom nu redo att med kraften av sin övertygelse göra upp med draken.  


 
 


Draken, ett reptildjur från förhistorisk tid, är vidrig och vrider sig lömsk strax bakom honom. Draken representerar ondskan i alla dess former, den verkliga ondskan – inga hjärnspöken eller väderkvarnar som en annan

berömd riddare ofta såg sig hindrad av – utan den ondska vi normalt sett ser utanför oss själva och den ondska vi med mer eller mindre öppna ögon låter ta plats inom oss. Ondskan kan både vara mentalt och fysiskt upplevd, och är inte mindre ond för att den är liten. Den mindre ondskan samverkar med den större och förvandlar livets goda till dess motsats, något vi djupast sett redan känner till, men som denna bild inte desto mindre vill göra oss helt på det klara med.

 

 
 
 


Alla vet mycket väl vad ondska är, men fan vet om vi bryr oss! Drakens vassa blick är både bilden av den lilla gliringen och den nattsvarta fascismen. Den ståtliga hästen, som alltså representerar det vi kallar trofasthet, har rest sig på bakbenen, men Göran sitter som gjuten kvar i sadeln.


Drakens gula blick är ihålig och hypnotiserande. Den öppnar sitt stora gap och tilltalar Göran, först smickrande och inställsamt, som hade han kommit

för att avlägga en artighetsvisit. Men snart blir syftet klarare. Precis som den gamle ormen kommer han med  fagert tal och erbjudanden, löften som kan infrias hos Göran, bara han förstår att vara lite smidig. Förstås är allt draken säger på en låg, för att inte säga obefintlig, moralisk nivå. Men hans övertalningsförmåga är desto starkare. Han är skicklig på att svartmåla

och att få bristerna att framstå som ohjälpliga. Hans styrka är hans mörka och självförhärligande tyngd. Men innerst inne symboliserar han den personliga och kollektiva fegheten inom oss, den feghet som gör oss  stumma, försagda och handlingsförlamade. Ständigt vädjar han till Görans svaga sidor: hans egoism, oförmåga och bekvämlighet. Och med de behagliga drömbilder draken frammanar för Göran, är denne snart nära på att falla i sömn.

 

 
 
 

Bara sekunden innan han helt förlorat fotfästet och skall till att drulla ned från hästen och bli ett enkelt byte för det vidriga kräkets huggtänder, piggnar han till. En stark och vaken röst manar honom: ”Se upp min vän! Det är lätt att falla, men mycket svårare att resa sig! Besinna din höga värdighet!” Göran vänder huvudet uppåt och ser där den Eviges starka hand välsigna honom från höjden. ”Strama åt tyglarna och skärp blicken, mitt barn!”, fortsätter den varmt klingande rösten, ”annars råkar du illa ut!

Du är riddaren av det Goda hjärtat, identifiera din fiende och hugg ned honom!” Klarvaken och spänstig reser sig Göran i stigbyglarna och höjer rättfärdighetens lans. Och med kraften av sin rena blick, obevekligt fäst i pupillerna på den ondskefulle besten och med ett enda välriktat hugg, djupt in i dennes käftar, har Göran vunnit striden. Stolt och glad över att ha dödat ännu en drake fortsätter han i lätt skritt mot nya djärva mål.