Imago Nova Ikongalleri
 

    


    Tecknets Gudsmoder

         Så skall då Herren själv ge er ett tecken: Se den unga 
         kvinnan skall bli havande och föda en son, och hon skall
         ge honom namnet Immanuel.

                    JESAJA 7:14


       Tecknets Gudsmoder. Målad 2006. 40 x 30 cm. Foto Bo Wiberg

 

Tecknets Gudsmoder, eller Znaménie som ryssarna kallar detta motiv, hör till en av de mest älskade ikonerna av Maria med Jesusbarnet. Kanske har detta att göra med att den lika mycket är en Kristusikon som en Mariaikon, att den ger så rika tillfällen till tankesprång med anknytning till såväl mariologin och ecklesiologin som kristologin (Not 1). Eller beror det på kompositionen som sådan, dess stabila formspråk och sparsmakade linjer, den känsla av betryggande frid och upphöjd glädje som vilar över denna ikon? Tecknets Gudsmoder är mer abstrakt i sin uppbyggnad än andra motivtolkningar på detta tema. Och dess majestätiska enkelhet i samspel med ett monumentalt avmätt kroppsspråk, förlänar denna ikon karaktären av ett tecken. Titeln på verket har dock sitt upphov i det tecken som Jesaja profeterar om i texten ovan, ett tecken Herren själv ger, tecknet på den teokosmiska tidsåldern.


Låt oss börja med att betrakta det dovt lysande purpurröda färgfält som här bildar grundformen i Marias gestalt. Den mjukt resliga formen, som i silhuett avtecknar sig mot den ljusa bakgrunden, utstrålar bärkraft och styrka, orubblig moderlig trygghet och ömhet. Hennes värdiga kroppsspråk vittnar om stolt ödmjukhet, koncentrerad uppmärksamhet och innerlighet. Hon är Guds och kyrkans moder. Hon innesluter den levande Guden i sin famn och i sitt sköte. Maria avbildas här som tecknet för kyrkans mysterium, portalgestalten för den nya skapelsen. Framställd utan all sentimentalitet, skön och rakryggad utan alla åthävor, öppnar hon sin famn för Skaparens omfamning, frambär hon Ordet i barnets gestalt, till gagn för mänsklighetens pånyttfödelse.


Glatt lyfter hon sina händer, i en gest av förbehållslös tro och förtröstan, ett upplyftande som nu kommer att beteckna den samlade kyrkans lovsång, hela gudsfolkets bön, tacksamhet och hängivenhet. Som en nyutslagen blomma öppnar hon sig för den eviga vårsolens glans. Och som en doft av paradiset lyfter sig hennes hymner mot det svindlande höga. Som en sång från tusen munnar tillber hon den Okroppslige och Evige, materiens och livets Skapare, som på ett för tanken obegripligt sätt har stigit ned i hennes kropp och blivit ett foster i hennes livmoder. Genom en befruktning av evighet i tiden har den Omätlige blivit kött och ben av hennes kött och ben, fått ögon, händer och ett människohjärta, lika sårbart som hennes eget.


Den oändliga storhet som vi kallar Gud – Varats källa – den ofattbara andliga och intellektuella potential som givit upphov till allt det vi kallar materia, liv och rörelse har blivit en av oss, lik oss i allt utom i synd. Skall man känna fruktan eller bara ge sig hän inför något så fascinerande, magnifikt? Själv föredrar jag att som Maria lyfta mina händer, tacka den Högste för att han valde att bli ett knubbigt spädbarn i en krubba. Inte inger en sådan Gud någon skräck eller försagdhet. Snarare kommer man att respektera och älska honom, nu inte bara som den evige "Konstnären" någonstans långt borta, utan som en personlig vän och medvandrare.


Med öppet hjärta vänder sig Maria mot det himmelska och eviga. Med heligt mod har hon tackat ja till att bli gudsmänniskan Jesus och kyrkans moder, till att låta den himmelske Fadern genom Sonens konception i sitt sköte förena mänskligheten med sig själv. I kompromisslös tillit lät hon det stora undret drabba henne, bejakade hon Skaparens vilja att förvandla människans förgängliga natur till gudomlig oförgänglighet (Luk 1:26-38). Hon är tecknet på vår räddning, tecknet på gudomliggörelsen. Herren har på ett starkt sätt gripit in i hela Marias väsen, uppfyllt henne med den himmelska världens andliga välsignelser, gjort henne helig, beredd att föda och ta sig an den Högstes son.



     



Vi kan se denna påtagliga gudserfarenhet präglad i hennes ansikte, avspeglad i ögonen. Den stabila blicken vänder sig inåt – lyssnande och begrundande – och samtidigt utåt i kärleksfull uppmärksamhet. I munuttrycket finns både glädje och allvar. Hon är brinnande i anden, förhärligad av Gud. Den gyllene glorian kring hennes huvud betecknar att hon på ett särskilt sätt blivit utvald och avskild för den Högstes tjänst. De trefaldiga stjärnorna på doket och skuldrorna är tecken på hennes jungfrulighet, att Gud själv befruktade henne på ett sätt som trotsar naturens lagar.


Den briljanta blåturkosa färgen i hennes undermantel betecknar den upplysta människa och mänsklighet som förstår sig själv vara skapad till Guds avbild och likhet, som genom den andliga kampen mognar och blir vad den är i händerna på den Gud som har skapat den. Denna glatt lysande färg talar om det mänskliga livets storhet och skönhet, det modiga bejakande av tillvarons utmaningar och villkor, som i den kyrkans gemenskap förenar framgångar och lidanden med andliga välsignelser. Från de lätt blågröna nyanserna i denna färg, stegras tonerna kromatiskt över ljusare blå, mot närmast vitt i högdagrarna. Så gestaltas i ett mäktigt crescendo en andlig process från förgänglig materia till evig glädje.


Den massiva, mörkröda färg som överlappar och innesluter den blå betecknar det gudomliga, att Maria är den nya skapelsens moder. I varma röda toner som milt lyser över modelleringar och veckbildningar sjunger denna färg det nya livet till. Insvept i detta kungliga purpur och ståtligt höjd över alla tvivel framstår hon som en matriark, mer storartad än alla tidigare regenter och patriarker. Hon är det nya Israels drottning, den teokosmiska modern, som har givit di åt Gud, den högste som sammanhåller allt. Detta är betydelsen av tecknen till höger och vänster om hennes ansikte, som är begynnelse- och slutbokstäverna av grekiskans Guds moder. Den röda färgen symboliserar också den enskildes och hela kyrkans förhärligande, att Guds barn med Maria ikläds Sonens klädnad, att alla har inbjudits att för intet dela Sonens glädje i fadershuset (Luk 15:11-32).


Man har ibland kopplat samman berättelsen om den brinnande busken med inkarnationen. På samma sätt som busken brinner utan att förtäras av elden, bär Maria Gud i sin kropp utan att förgås. De två brinnande seraferna symboliserar den himmelska världens lovsång inför detta mysterium. I vördnad har de öppnat sina munnar, och utbrister nu i jublande glädje: ”Helig, helig, helig är Herren Gud Sebaot… Immanuel - Jesus - Ljus av Ljus… Begynnelsen och Fullkomligheten och hans moder, högre vördad än keruber, och ojämförbart mer ärad än serafer…”




Kontakion 8.


Inför den sällsamma födelsen avlägsna vi

oss ifrån världen och överflytta vår tanke

till himmelen; ty för den skull framträdde

Gud, den Högste, såsom en ringa människa

på jorden, att han ville draga till höjden dem

som ropa till Honom: Halleluja.



Ikos 8.


Helt i djupen övergav det obeskrivliga

Ordet dock icke alls höjderna; ty icke en

flyttning i rummet var det, men en gudomlig

nedkomst och en födsel av Jungfrun som

mottagit Gud, och som hör från oss detta:

Fröjda Dig, rum för den rumlöse Gud;

fröjda Dig dörr till det höga Mysteriet.

Fröjda Dig, tvivelväckande budskap för de

otroende; fröjda Dig, tvivellösa berömmelse

för de troende. Fröjda Dig, heligaste vagn

för Den som är över keruberna; Fröjda Dig,

härligaste boning för Den som är över serafer.

Fröjda Dig, Du som innesluter motsatser i

ett enda; fröjda Dig, Du som sammanbinder

jungfrudom med moderskap. Fröjda Dig,

genom vilken brotten försonades, fröjda Dig,

genom vilken paradiset öppnades. Fröjda Dig,

nyckel till Kristi rike; fröjda Dig, hopp om

det eviga goda. Fröjda Dig, Du eviga Brud.



Ur Akathistoshymnen till vår högt välsignade

        Gudsmoder och eviga Jungfru Maria



     



Mitt på Maria, strax ovanför hennes sköte, ser vi en mäktig cirkel. Dess form är densamma som oblatens, det bröd i vilket den Evige nedstiger och blir kött när vi firar mässa. Dess koncentriskt ordande cirklar, från svindlande blått till turkosvitt, förmedlar känslan av starkt inåtgående och utåtgående energi, osynliga krafter, som på ett betvingande sätt slungas ut och dras samman mot dess centrum. Detta är en abstrakt, icke-föreställande form för det kosmiska och eviga. I dess mitt ser vi Kristus Immanuel, avbildad i vackert kontrasterade mantlar, mot bakgrund av en mörk, stjärnbeströdd himmel.


Namnet Immanuel betyder Gud med oss och syftar på hur vi genom Jesus i kyrkans gemenskap blir förenade till ett folk, det nya och eviga Israel. Här möter oss ett ungdomligt porträtt av den Gud som i förening med Fadern och den helige Ande regerar alltet. Detta är förstås inte är något historiskt porträtt då denna ikon bara är en symbolbild för vad som i verkligheten skedde då Jesus föddes (Luk 2:1-14).

Stjärnhimlen är symbolen för att det kosmiska Ordet genom naturlagarnas krafter sammanhåller materiens skiftande gestalter. Och pojken själv förkroppsligar den gudomliga närvaro som genom inkarnationen tagit plats i människan. Så gestaltas i samma moment det preexistenta, skapande Ordets verksamhet i det universella kosmos och dess personliga förening med det mänskliga livets mikrokosmos genom de heliga sakramenten (Joh 1:1-5, 14).


Kristus är konungen utan krona eller spira. I denna ikon är han framställd som en pojke i tolvårsåldern, något som för tankarna till den briljans han redan som barn i templet gav prov på inför en häpen skara filosofiskt spränglärda rabbiner ((Luk 2: 41-47). Linjerna och formerna är majestätiska. Hela hans hållning vittnar om den vishet och fullhet som bor i honom. I  detta Kristusporträtt kan vi både se barnet och dess bestämmelse. Med utsträckta, välsignande händer omfattar han alltet, sammanfogar han tillvarons komplexitet. Hans ansikte bär dragen av barnets oförställda charm och allvar. Med det vuxna barnets obeslöjade blick och raka hållning ger han uttryck för andlig mognad och glöd, inre samling och styrka. Fast medveten om sitt gudomliga uppdrag möter han oss med igenkännande och respekt, som vore han en nära vän och anförvant.


Han är medlaren mellan Gud och människa, den som utplånat den avgrund som rådde mellan hennes existens och Guds. Den liljevita färgen på hans undermantel besjunger hans rättfärdighet och fullkomliga renhet. Det är han som genom sin död och uppståndelse har avklätt mänskligheten syndens och dödens dunkla slöja. Det är Immanuel som ikläder det förgängliga oförgänglighet. I hans ljus ser vi ljus! Den gyllene övermanteln tillsammans med den skinande vita undermanteln pekar fram emot hans förhärligande: krossandet dödsrikets portar och den ärorika himmelsfärden – människans återkomst – hans bestigande av den himmelska tronen som konungen och domaren, huvudet för kyrkan – hans mystiska kropp – den stridande på jorden och den triumferande i himmelen!





Ikos 12.


Lovsjungande Ditt människovardande, prisa

vi alla Dig, och tro med Tomas, att Du är

Herre och Gud, som tronar med Fadern

och som skall döma levande och döda.

Att stå på den högra sidan då, bevärdiga

mig som ropar:


Jesus, evige konung var mig

nådig; Jesus, doftande blomma, fyll mig med

vällukt. Jesus, ljuvaste värme, värm mig;

Jesus, evärdliga tempel, skyl mig. Jesus, ljusa

klädnad, smycka mig; Jesus, rena pärla

bestråla mig. Jesus, dyrbara ädelsten, omskimra

mig; Jesus, sanningens Sol, belys mig. Jesus,

heliga ljus, omglittra mig;

Jesus, Guds Son, var mig nådig.


 

Ur Akathistoshymnen till vår allraljuvaste

        Herre Jesus Kristus

 


Not 1. Läran om Kristus, Maria och kyrkan (ecclesia på latin). Den reflexion kyrkans teologer, vägledda av den helige Ande, har kring dessa spörsmål. 

 

 
         Tillbaka till: Galleri