Imago Nova Ikongalleri
 


Kristi ansikte - Acheiropoietos


 Kristusansiktet Icke av hand gjort - Acheiropoietos. Tecknad 1998. 45,5 x 52 cm.

 

Min broder och betraktare av Guds ikon, träd fram och säg: Herre, i denna bild betraktar jag, i det som mina ögon erfar, din försyn. Du är lika nära vart och ett ting (i skapelsen) som dess egen existens, den existens utan vilken det inte kan finnas. Du som är alltings absoluta existens, är så nära allt, som om du inte brydde dig om något annat än just det. Därför vill ingeting finnas till i någon annan existensform än sin egen, och det betraktar sin egen existens som något så dyrbart, att det hellre vill låta allt annat gå under än sin egen existens...

Nicolaus Cusanus (1401-1464)
      De visione Dei - Guds blick                          
      Översatt av Anders Piltz                     

 

Icke av hand gjord - på grekiska: acheiropoietos - är en av flera benämningar på denna ikon. Dess komposition är till ytterlighet enkel, monumental och appellerande. Här möter vi verkligheten ur tre perspektiv: cirkelns, linnedukens och ansiktets. 

En längre kommentar till detta motiv såväl som ett större utdrag ur Cusanus meditation "Guds blick" kan läsas på den plats där ikonen visas.

 
 
Cirkeln för begynnelsen och änden, evighetens nu, för frid och enhet och Guds, den Treeniges vara.


 
     Det heliga Ansiktet - bilden av Guds Du i Jesus Kristus.

Linneduken kröns av de två ärkeänglarna Gabriel (till vänster) och Mikael (till höger). Gabriels närvaro manifesterar här inkarnationens faktum, Guds födelse människan. Med ett leende på läpparna håller han fram duken och för med denna symbolgest osökt våra tankar till den händelse som i evangeliet bär namnet Bebådelsen. I sköna ordalag berättar evangelisten Lukas här om hur Gabriel, sänd av Gud, besökte Jungfru Maria i den lilla staden Nasaret. På tröskeln till hennes hus framförde han budskapet om att den Högste skulle stiga ned och ta sin boning i henne. Med nedfällda vingar och budbärarstaven i sin högra hand trädde han Maria tillmötes, sägande:


 
 
Ärkeängeln Gabriel, som bar bud från himlen om Guds människoblivande.

 

Var hälsad du högt benådade! Herren är med dig... Du skall bli havande och föda en son och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren skall ge honom hans fader Davids tron och han skall härska över Jakobs hus för evigt och hans herravälde skall aldrig ta slut. (Luk 1)

Johannes teologen vittnar i inledningen av sitt första brev om det barn som Maria senare födde Betlehems stall, gudsmänniskan Jesus, som hon lindade och lade i en krubba:

Ja, livet blev synligt, vi har sett det och vi förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och blev synligt för oss.

Mikaels närvaro för tankarna till den plats som Jesus kom ifrån och som han återvände till vid himmelsfärden. Mikael brukar kallas andevärldens furste och framhåller med duken i sina båda händer att ansiktet vi ser är bilden av den förste och den siste. 
 
   Ärkeängeln Mikael, himmelens härförare.

Jesus är det förkroppsligade Ordet (Joh 1), smord till att vara kung över den frälsta mänskligheten. Med sin död och uppståndelse har han besegrat ondskan och döden och öppnat portarna till sin Faders rike i himmelen. I hans anletsdrag är den nya människans höghet och odödlighet inskrivet, som vore hans blick och munuttryck ett kärleksbrev från en älskad vän, ord skrivna över hudens orientaliskt färgade anletsdrag, omskimrade av ljuset från hans gloria.

Enligt Nicolaus Cusanus, som redan inledningsvis har citerats, vilar Herrens blick på varje enskild betraktare, som om denne ensam vore Guds mest älskade. Var man än befinner sig, även om man är många tillsammans, följer Kristusikonens blick den enskilde betraktaren i rummet, så att denne kan känna sig evigt omfamnad av Guds nåd och välsignelse:

 
     Frälsarens ansikte, den gode Herdens blick.

 

Herre, du låter mig aldrig göra mig någon annan bild av dig än att du älskar mig högre än allt annat. Jag är den enda som din blick aldrig överger. Och eftersom blicken vilar där kärleken finns, så erfar jag din kärlek mot mig, ty dina ögon vilar på mig, din ringa tjänare, oavvänt. Och så är din kärlek inget annat än du själv, Herre, som älskar mig, och därför är du alltid hos mig.

Du överger mig inte, Herre. På alla sidor beskyddar du mig, du som har den högsta omsorgen om mig. Ditt vara, Herre, överger inte mitt vara. Jag finns, i den mån som du är hos mig. Och eftersom din blick är ditt vara, därför finns jag, därför att du ser mig. Och om du skulle vända bort din blick, då kunde jag ingalunda finnas kvar. Men jag vet att din blick är din allrahögsta godhet, som inte kan låta bli att kommunicera sig själv till allt som är mottagligt för den. Därför kan du aldrig överge mig, så länge jag är mottaglig för dig. Det beror därför på mig om jag blir så mottaglig för dig som möjligt...Och vad är mitt liv, Herre, om inte en omfamning, där din ljuvliga kärlek omfamnar mig så ömt? Högre än allt älskar jag mitt liv, därför att du är ljuvligheten i mitt liv.

Nu ser jag i en spegel, i en ikon, i en gåta det eviga livet, som är detsamma som det saliga skådandet...

Varje ansikte, som kan blicka in i ditt, ser inget annat eller annorlunda än sitt eget, ty det ser sitt äkta väsen (videt veritatem suam). Den äkta förlagan (veritas exemplaris) kan inte vara något annat eller annorlunda än det.

Herre, din blick är ditt ansikte. Den som med kärleksfullt ansikte ser på dig, han finner inget annat än ditt ansikte, som kärleksfullt blickar på honom. Ju större kärlek som han strävar att se på dig med, med desto större kärlek finner han att du blickar på honom. Den som ser på dig med vrede, finner ditt ansikte vredgat. Den som ser på dig med glädje, finner ditt ansikte glatt...