Imago Nova Ikongalleri
 


Altarskåp


Den 19 november tecknade jag ett kontrakt med S:t Thomas katolska församling i Lund, företrädd av kyrkoherde Pascal René Lung op. Detta gäller färdigställande av ett stort altarskåp i fem separata motiv och över trettio ikonporträtt, som skall invigas under andra hälften av år 2000. I denna del av galleriet kommer du att så småningom ges tillfälle att följa projektet från starten i februari år 2000 till den dag verket sätts på plats och invigs i S:t Thomas kyrka.

Lars Gerdmar i sin ateljé, 1994, omgiven av i det närmasteslutförda målningar som något senare invigdes i Maria Magdalena kyrka, Lund.
Vid sidan av Bo Wibergs ateljébilder som skall illustrera den nya altartavlans tillkomst från kredering och skisser till färdigt verk, kommer Gerdmar att berätta om och kommentera den kreativa och måleritekniska process som inbegrips i denna konstart. Arbetet med ett måleri av detta slag är genomgående grannlaga, tidskrävande och för den s k moderna människan tämligen okänt. Under medeltiden var man ofta ett mindre arbetslag som under ledning av en mästare hjälptes åt att utsmycka kyrkorna. Med det för kulturarbetarens i vårt land hämmande skattetrycket skulle detta arbetssätt dock bli alltför kostsamt. Som tidigare har Gerdmar därför valt att även genomföra projektet på egen hand. Som nu planeras kommer följande moment av arbetet att presenteras.
 
 
Färgpigment från Zecchi, Florens, mårdhårdpenslar från Tyskland och England, blandkoppar från Småland, skånska lantägg och rent vatten, lim, krita och bladguldsark. Under vördnad och bön kan snart arbetet börja...
  • Kredering, d.v.s. preparering och grundering av målningsunderlaget med krita och animaliskt lim, slipning och polering av krederingen.
  • Grundläggande skissarbete med hänsyn till helhetskomposition, gestaltning av porträtt, kroppsspråk, färgfördelningformer och mellanformer, ljus- skuggspel.
  • Kopiering av teckningen (kartongen) till transparent papper.
  • Överföring av teckning från transparent papper till själva målningsytan (kredering).
  • Applicerande av bladguld i glorior.
  • Tillblandning av emulsion (bindemedel) och färgpigment.
  • Applicerande av basfärger i ett flertal över varandra lagda skikt (filmer).
  • Linjemåleri och lineär gestaltning av kroppar, mantelfall, ansikten, händer och fötter.
  • Ljusmåleri samt modelleringar med fina penseldrag samtliga målningsytan.
  • Porträttframställning samt hudmåleri.
  • Detaljmåleri och bakgrundsfärg.
  • Korrigeringar och slutlig bedömning av verket i dess helhet och detaljer. fulländning av detsamma i samtliga tekniker.
  • Ytbehandling
Vi har glädjen att redan nu kunna presentera de reflexioner och den förslagskiss som legat till grund för församlingens val av konstnär. Efter att du tagit del av det som nu presenteras är du välkommen åter hit i slutet av februari nästa år då arbetet skall vara i full gång.
 
Majestas Domini. Förslag till altartavla för S:t Thomas av Aquino kyrka i Lund, skala 1:4, 200 x 330 cm. Tecknad 1999. 51 x 82,5 cm. Egen ägo.

 

Reflexioner kring en altartavla för Sankt Thomas kyrka.

Genom de heliga bilderna blir mysteriet närvarande för våra ögon. Guds människoblivande - inkarnationens faktum - blir här påtagligt och gripbart. Saliga de ögon som ser vad ni ser. Jag säger er: många profeter och kungar har velat se vad ni ser, men fick inte se det, och velat höra det ni hör men fick inte höra det. (Luk 10:23-24)

Ikonen har sin plats i centrum för vår liturgi och tillbedjan (se Katolska Kyrkans Katekes ¤ 1159 - 1162 samt ¤ 2501 - 2502). Dels är den en bild som närvarandegör det heliga evangeliet, förmedlar porträtt och händelser förankrade i en historisk verklighet. Ur denna synpunkt är den att betraktas som realistisk, som gårdagens motsvarighet till dagens sätt att i fotografier föreviga viktiga personer och händelser. Dels är den ett symboliskt tecken, genom vilken den kristna lärans teologiska och andliga djup gestaltas och görs tillgängligt för ögat. Dess konstid kan därför sammanfattas i ordparet symbolisk-realism.
 

Saliga de ögon som ser vad ni ser. Detalj ur centralmotivet.

 

Den heliga bildens estetik - det sanna sköna.

När vi talar om estetiken inom denna konst är skönheten, eller det sköna, ett av nyckelorden. Redan de gamla skolastikerna menade att "det sanna är lika med det sköna och det goda och omvänt". Och när Dostojevskij, en av den ryska realismens grundare, talar om att "skönheten kan frälsa världen", talar han om skönheten i denna djupt humanistiska och andliga mening. Skönheten är förenad med kärleken, så att man med kärlekens öga kan se henne, med förnuft och själsförmögenheter kan mäta det omätliga och med blick för det sköna kan bli varse kärlekens kropp - det heliga Du som bor i allt, som är alltings källa, existens och mål. Gud är kärlek och det sköna är kärlekens inkarnation. Det kosmiska och människoblivna Ordets skönhet är som en mäktig skyddsängel, som även i människans mörkaste stunder och i djupaste förnedring, när hoppet hukar sig och vidrigheten ler, pekar på det värdebeständiga sanna och goda, som förmår avslöja och övervinna det falska och onda.

Jesus är lika sann, god och skön vid sin ångest i Getsemane, när han står inför Pilatus, hånas, gisslas och bespottas, likt en brottsling avklädd all mänsklig och gudomlig värdighet bär korset han senare insomnar på, som när vi ser honom på förklaringsberget, vid intåget i Jerusalem, uppståndelsen och himmelsfärden. Allt detta skildras i ikonkonsten med blicken fäst på skönheten i dess absolut heliga och värdebeständiga tillstånd.

 

Några ord om mig själv som kyrkomålare.

Som kyrkokonstnär har jag både tagit intryck av det robust realistiska och antikiserande grekiska ikonmåleriet, den ryska kolorismen och poetiska skärpan. Jag har också funnit stor inspiration och vägledning i den italienska senmedeltidens och tidiga renässansens måleri. Bland de italienska mästarna beundrar jag särskilt 1300-talsmålaren Duccio Buoninsegna.

För uppgifter om min bakgrund och utbildning, ber jag att få hänvisa till referenser av Bo Lindberg, Ulf Abel och Per Beskow. Sådana finner Ni på min hemsida Imago Icon Gallery http://www.imagonova.com/ dit Ni är hjärtligt välkomna att göra ett besök. (Observera att nämnda galleri idag är ersatt av IMAGO NOVA GALLERI. Därför har också den angivna adressen i denna text upphört. För Gerdmars referenser se verkförteckningen under rubriken Rekommendationsbrev... Webmasters anm.) Här kan Ni också bekanta Er med hur jag målar. För ett mer direkt intryck föreslår jag Er att titta på det altarkåp jag målat i Maria Magdalena kyrka, Östra Torn, här i Lund.

I själva måleriet tar jag fasta på de känslobetonade och symbolskapande konstnärliga uttrycksmedel som gör händelsen påtaglig och fokuserar de porträtt som här förekommer. Den bild som växer fram av Guds nåd förmedlas i färger, former, ljusmåleri och modelleringar, koncentrerad realism, mimik och symbolik. För konstartens egen skull, men än mer för Guds rike och dess invånare, förvaltar jag mitt pund, för att öppna paradisblicken, hos stora och små ingjuta mod, skönhet och glädje, stämma in i den stora kören av konstmålares lovsång till Mysteriet.
 
Lars Gerdmar under arbete med Lasaros uppväckande för Altarskåpet i Maria Magdalena kyrka, Lund 1994.

 

Med penslar och färger och den heliga bildens tidlösa uttrycksformer vill jag tala till den moderna människans innersta, hela, uppbygga och befria. I denna konst kan hon finna den heliga närvaron,respekten, kärleken, renheten och värmen. Inför de heliga bilderna kan hon låta maskerna falla. Här får hon tillfälle att möta den verkliga verkligheten och den briljant oförställda värdigheten. I den heliga bilden kan hon återfinna den härlighet som finns på djupet av hennes väsen, den härlighet Kristus var beredd att lida döden för, den härlighet han har gjort odödlig genom uppståndelsen.
 
 
Kristus Konungen bland kullar, träd och floder, flankerad av Jungfru Maria och den helige Johannes döparen. Från smaragdtronen i det nya Jerusalem träder han sitt folk tillmötes. Centralmotivet.

 

Förslag till altarutsmyckning i Sankt Thomas kyrka.

Efter begäran av den 9 mars från utsmyckningskommitén om att inlämna ett förslag på utsmyckning av vår kyrka vill jag säga följande. Efter moget övervägande (jag har inte kunnat låta bli att under årens gång meditera över vad som skulle passa som ersättning för den nuvarande) vill jag föreslå en altartavla i fem separata scener. Det sammanlagda ytmåttet på denna skulle vara c a 330 x 200 cm (se skisser) och färdigställandet skulle ta c a tio månader. Kostnadsberäkning kan inlämnas så snart Ni önskar. En investering av detta slag bör ses mot bakgrund av vad ett sådant bildprogram kan betyda för det andliga livet under mycket lång tid framöver och kan sättas i relation till vad man i kyrkliga sammanhang brukar vara beredd att satsa på en orgel. Jag föreställer mig att det betydande ekonomiska uppsving på lokal- och stiftsplan som följer av det snart införda nya kyrkoskattesystemet även kommer att rendera medel för projekt av detta slag.

Med den altartavla som nedan presenteras skulle gudstjänstbesökaren i rena, klara färger möta en predikan i bild kring några av de mest centrala händelserna i evangeliet, en bildsvit att inspireras av, att finna tröst i, att stanna till inför under bön och eftertanke. Centralframställningen skulle vara Kristus Konungen, på tronen i det himmelska Jerusalem, som på flyglarna flankeras av motiven Bebådelsen, Kristi dop, Kristi förklaring och Kristus vid Tiberias sjö. Vid sidan av dessa händelser flankeras Kristus av två grupper av helgon. Majestas Domini, som är den klassiska beteckningen på centramotivet, är vanligt förekommande på katolsk mark i de fornkristna och medeltida kyrkorna som väggmålningar eller mosaiker i både Sverige och på kontinenten. Detta är en uppståndelsebild och manifestation av trons fullkomning, målet för vår vandring, det eviga livet i Guds paradis. Motivet är tidlöst och alltid relevant och ger oss mod och glädje på vägen uppåt tillsammans med de heliga som har gått före oss.
 

Kristus Konungen välsignar sitt folk. Detalj ur centralmotivet.

 

Jag tror att vårt kyrkorum skulle vinna på en utsmyckning av detta slag. Som det nu är känns vår kyrka ganska avskalad. Den altartavla jag skisserat skulle ge skönhet, färg och lyftning och mötet med den andliga rikedom som här återberättas skulle vara en ständig källa till glädje. Grundtemat i föreslagna verk är nåden och härligheten och skall ses som ett komplement till det nuvarande bildprogrammets fokusering i vår kyrka på korsvägen och krucifixet - lidandets och försoningens bilder. Med en altartavla av detta slag skulle även den disparata planlösningen av vårt kyrkorum finna ett tydligare centrum och för ögat skulle en sådan skapa den känsla av Kristi närvaro och omsorg som är av så stor betydelse för det andliga livet. Inför dessa heliga bilder kan barnen och ungdomarna finna glädje och insikt, de vuxna vägledning och andlig mognad, de äldre tröst och evighetshopp. Som klangbotten i arbetet med detta förslag har jag lyssnat till psalmen "O Jerusalem du höga", (Cecilia 458) om det andliga byggnadsverk som vi sammanfogade med Kristus - den kristalliska hörnstenen - och alla heliga får delta i. I denna psalm möts teologi, poesi och musik på ett sätt som jag också skulle önska finna genklang inför våra ögon ovanför altare och sakrament i S:t Thomas.

Teologisk, kateketisk, liturgisk och geografisk precision är i denna altartavla nyckelord. Teologisk Bebådelsens tema är inkarnationen - Guds människoblivande, Dopets tema är Treenigheten och människans införlivande i detta mysterium, Förklaringens tema är nådens, helgelsens och det andliga livets mål, Tiberiasmotivets tema är kyrkans sändning och uppgift samt Petrusämbetet. Kateketisk då de händelser och det persongalleri som vi möter i detta bildprogram är en andlig undervisning i sig, som gör trons verklighet tillgänglig för ögat och i undervisningen av både barn och vuxna kan vara en naturlig utgångspunkt för samtal kring ett flertal för oss högst angelägna frågor. Liturgisk då förekommande händelser och helgon, och i synnerhet centralmotivet, är direkt kopplade till kyrkoårets olika tider och firningsdagar. Det lästa och predikade evangeliet och det målade evangeliet - Ordet och bilden som båda är Gud - kommer därmed under gudtjänsterna att ömsesidigt hänvisa till varandra och förklara varandra. Geografisk dels då våra egna namn genom dopet är inskrivna i den himmelska folkbokföringen, dels då flera av de helgon vi ser har en direkt koppling till vår historia och miljö.
 
Gudsmoder Maria i ödmjuk tillbedjan inför Frälsaren. Detalj centralmotivet.

 

Så ser vi Jungfru Maria Guds och kyrkans moder, alla döptas ömsinta beskyddarinna och vår fru av Rosenkransen, och Sankt Johannes Döparen som med stränghet och profetisk glöd leder oss genom världens frestelser och andliga öken fram till Jordans vatten, Guds lamm och frälsningen. Apostlafurstarna Petrus och Paulus är i den världsvida kyrkan andliga stöttepelare i alla tider. Sankt Dominikus vägleder våra dominikanerbröder i Lund och genom dem oss alla, Sankt Thomas av Aquino inte mindre och är även vår kyrkas skyddspatron. Sankta Theresa av Jesusbarnet hjälper oss tillsammans med de svenska karmeliterna att gå "den lilla vägen", som ibland är den allra svåraste och Sankta Birgitta gör med våra svenska birgittiner vägen rak och stadig alltsedan medeltiden. Sankt Laurentius, Lunds skyddspatron, visar oss alltjämt vad som är kyrkans verkliga rikedomar och Sankt Stefanus att vi kan skåda Gud även om stenarna haglar. Alla dessa våra heliga bröder och systrar som vi kan betrakta och finna inspiration av inför detta altarskåp vänder sig tillsammans med ärkeängeln Gabriel och Mikael i tillbedjan mot Frälsaren och Konungen, pekar på den plats dit vi alla är kallade, där vi hör hemma, där allt är förenat och inget längre fattas.
 

Den helige Johannes döparen i sträng hänvändelse till Domaren. Detalj ur centralmotivet.

 

Presentation av de fem motiven.

 

Bebådelsen. Bilden som berättar om inkarnationen, Guds födelse i människan.

 

I den första bilden, Bebådelsen, uppe till vänster ser vi hur ärkeängeln Gabriel mot bakgrund av födelsekyrkan i Betlehem kommer den utvalda Jungfrun till mötes. Här möts himmel och jord, här proklameras Guds födelse i människan."Och Ordet blev människa", säger Sankt Johannes. Genom den stråle som far ned från ett himmelsfragment i bildens överkant till Andens duva ovanför Maria symboliseras Faderns befruktning och Sonens nedstigande i hennes sköte.
 
 
Med släntran i sin hand och korgen med nyspunnen tråd på golvet framför sig, mottar den unga Jungfrun Gabriels budskap från Gud.
Maria är iklädd de mariologiska färgerna blått och rött. Den blå undermanteln betecknar det mänskliga och den röda övermanteln det gudomliga, den gudomliga nåd och härlighet som har förvandlat henne till ett tempel för den Högste. Genom dopet och altarets sakrament ikläds vi med Maria den människoblivne Frälsarens gudomliga purpur.
 
Ärkeängeln Gabriel, med budbärarstaven i handen, kommer till Maria i staden Nasaret.

 

Ärkeängeln höjer sin angelusstav och säger:Var hälsad du högt benådade! Herren är med dig... Du skall bli havande och föda en son och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren skall ge honom hans fader Davids tron och han skall härska över Jakobs hus för evigt och hans herravälde skall aldrig ta slut. (Luk 1)
 
Kristi dop. Bilden som berättar om hur människan inympas, inkorporeras i Guds, den Treeniges liv.

 

I den andra bilden, Kristi dop, uppe till höger ser vi hur Jesus döps av förelöparen, Johannes Döparen. Över Frälsarens huvud svävar Andens duva och från cirkelfragmentet - här symbolen för Fadern-Skaparen - kan vi höra Faderns röst: Detta är min älskade son, han är min utvalde. (Matt 3) Genom Faderssymbolen, duvan och Sonen formar sig denna komposition till en tydlig bild av Treenigheten, den gudomliga enhet mellan Skaparen, Livgivaren och Frälsaren som vi alla genom dopet och tron är införlivade i .
 
 
Jesus, liljornas Lilja, blir av profeten hör igenkänd som den väntande Messias. Jesus är den andra personen i den heliga Treenigheten och framträder nu för första gången som den andre Adam, den skall visa sig vara konungen i det nya och andliga Israel.

 

Vi stämmer in i de tre bugande änglarnas tillbedjan, som här representerar den himmelska lovsången, och betraktar med dem den händelse som markerar begynnelsen av Jesu offentliga verksamhet och det andliga byggnadsverk som alltjämt pågår.
 
Änglarna ger uttryck för den himmelska världens lovsång inför den himmelska människan, den nye Adam.

 

Jesus är den Nye Adam och böjer sig ödmjukt under den lag han själv skall fullkomna . Johannes sträcker ut sin arm och ropar: Se Guds lamm, som borttager världens synder. (Joh 1)
 
Den helige Johannes döparen, profeten och eremiten, döper i Jordans vatten Jesus, världens Frälsare.

 

Förebådad av den helige Johannes Döparen, strålande ren inför skaror av människor, planterar åter, i Jordans strömmar, Livets träd, omgivet av öken. I det sanna vinträdet - Kristi kropp - är urbild och avbild förenade.
 
Kristi förklaring. Bilden som visar vem Kristus är till sin gudomliga natur och vem människan är i Guds ögon.

 

I den tredje bilden, Kristi förklaring, nere till vänster, förkunnas Jesu härlighet och människans delaktighet av gudomlig natur. (Matt 17, 2 Petr 1) Flankerad av Moses och Elias - representanterna för lagen och profeterna - ser vi med Petrus, Jakob och Johannes, hur Kristus på det heliga berget för ett ögonblick avslöjar sin gudomliga natur.
 
 
Moses, den omutlige ledaren som förde det gamla Israels folk genom öknen mot det förlovade landet, uppenbarar sig till vänster om Kristus och vänder sig i vördnar mot honom som sin och det Nya gudsfolkets Herre. Under honom aposteln Jakob, bländad och tamligen förskräckt. Framför honom tar den lille Johannes skräckslagen skydd bakom klipporna.

 

Elias, den store profeten i det gamla Israel, uppenbarar sig med styrka och hängivenhet till höger om Herren på förklaringsberget. Petrus, den kommande ledaren för kyrkan, är ganska förvirrad men låter sig inte skrämmas av den mäktiga uppenbarelse han blir vittne till.

 

Genom detta och iklädd en mantel som strålar starkare än solen, förklarar han vem han själv är och vad människan genom tron och helgelsen tillsammans med honom är och fullt ut kommer att bli efter döden i det himmelska paradiset.

Med Ingemar Leckius ord är detta Själens berg: Uthuggna ur azurn, branta som vår åtrå, reser sig bergen: Sinai, Karmel, Tabor. O ansikte i zenit! Kring klippspetsen en ljus åska, där mysteriet springer fram som en mörk ljungeld. Bländade av det osynliga faller vi handlöst. Så återvänder vi till vardagen med munnen full av jord och ögonen svedda. Men natten är hädanefter ljusare än dagen. (Vid Terebintträdet)
 
Kristus vid Tiberias sjö. Bilden av kyrkans sändning och uppdrag och av den uppståndnes närvaro mitt i vardagens alla bekymmer.

 

I den fjärde bilden, Kristus vid Tiberias sjö, nere till höger, ser vi den uppståndnes möte med lärjungarna. Iklädd en röd undermantel och en blå övermantel - de kristologiska färgerna - symboliseras att han är sann Gud och sann människa, att Gud har blivit människa för att människan skall bli gudomliggjord.
 
Till vänster Kristus, den uppståndne och Petrus, som senare i Rom blir kyrkans ledare, i ömsesidig omfamning.

 

Han har just lagt sin hand på Petrus axel och för tredje gången frågat honom: Simon, Johannes son, har du mig kär? Petrus svarar: Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär. Jesus säger: För mina får på bete. (Joh 21) Simon Petrus blev kyrkans ledare, och i hans efterföljd bär påvarna fiskarringen, tecknet på att de och vi med dem är kallade att vara människofiskare.
 
Till höger Jakob som lossar den trehundrafemtiförsta fisken ur näten. I bakgrunden en lika handfallen som filosofisk sinnad Johannes. I vattnet framför båten en glad (och agnostisk eller totalsekulariserad) trehundrafemtiofjärde fisk som man inte lyckats fånga.

 

Jakob i båten har fullt upp med att ta fiskarna ur näten och lägga i dem i den överfulla korgen efter undret med den stora fångsten. Den lille Johannes står för tillfället bara och tittar på, men skall senare bli en människofiskare av Guds nåde. Detta motiv formar sig till en bild av kyrkans sändning och uppdrag, gemenskapen med den uppståndne och kyrkans ledare. Jesus är med oss alla dagar intill tidens ände. Efter hans försoningsdöd och uppståndelse är inget längre omöjligt. För att bygga det nya Jerusalem kallar han oss alla, som han gjorde med sina lärjungar, som blev hans vänner och medarbetare.
 
Kristus Konungen - Majestas domini. Bilden av det himmelska land där Gud blivit allt i alla.

 

I centralbilden, Kristus Konungen, ser vi den lyckliga upplösningen på hela frälsningshistorien. Kristus har dött och uppstått och enligt ärkeängeln Gabriels ord satt sig på Davids tron i himmelen. Detta är bilden av Livets Herre, vår Frälsare, Domare och Konung. Vi hör orden från den kända psalmen klinga... Livet vann dess namn är Jesus, halleluja... Vad är murar vad är gravar, halleluja, han är med oss alla dagar, halleluja! (Cecilia 153) Hans klädnad är liljevit och hans hållning majestätisk. Han som är Gud av Gud och ljus av ljus vänder sitt ansikte emot oss. Han är garanten för vår mänskliga värdighet. Med den fullkomliga ömhet som bara Jesus själv kan visa, ser han in i våra djup av skönhet, svaghet och förhoppningar, gör han oss rena och fläckfria, ikläder han oss den strålande mantel han själv alltid har burit.
 
Frälsaren, Domaren och Konungen. Kristus är garanten för vår mänskliga värdighet.

 

I den öppna bibeln kan vi läsa: Jag är världens ljus. Den som kommer till mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus. (Joh 8) Detta är bilden av det himmelska Jerusalem och det andliga rike som är i ständigt vardande med grönskande kullar där träden är planterade i vattenbäckar och blommorna aldrig vissnar. Guds rike är av evighet, och den uppståndne, som redan nu då vi firar eukaristin kommer oss tillmötes, skall då när allt är fullbordat bli allt i alla.

Likt brudgummen redo att möta sin brud, betraktar han oss alla var och en, då han blir ett kött med oss under brödets och vinets gestalter. Från ovalen som omskriver honom - symbolen för Faderns osynliga mysterium, det kosmiska och eviga - i mörkblått och smaragdgrönt, som för tankarna till den ädelstensprakt det talas om i Johannes uppenbarelser, bryter det fram fyra turkosblå paradisfloder. Dessa porlande bäckar, där fiskar glatt dyker upp ur vågorna, symboliserar Fadern - den rikedom som finns i hans skapelse och uppenbaras i ett myller av liv, för den helige Ande - nådens outsinliga källflöden - och för Sonen - det levande vatten som är Jesus själv, som för evigt släcker vår törst. Den blågröna ovalen öppnar sig i en vacker, klarröd ruterform och utskjutande flikar som pekar åt de fyra väderstrecken. Denna expressiva form vittnar om Guds seger på den yttersta dagen. Kristus sitter på en skönt formad transparent tron, symbolen för hans andliga välde tillsammans med Fadern, och till höger strax ovanför ett träd ser vi Andens duva flyga fram. Duvan sjunger sången om hur Fadern sänder ut sin Ande för att förnya jordens anlete.

Kristus flankeras av Guds moder Maria och den heliga Johannes döparen. Maria står här som portalgestalt och förebedjare för det rike som genom hennes medverkan kunde ta sin början. Hennes former präglas av det hon representerar i kyrkans liv. Hon är Guds och kyrkans moder, den nya Eva. Med sitt resliga och lediga kroppsspråk manifesterar hon det nya förbundet och den restaurerade avbilden. Hon är Herrens tjänarinna och den första gudomliggjorda människan. Hennes former är stabila, moderliga och mjuka, och i sitt kroppsspråk ger hon uttryck för ömhet, mottagande och överlåtelse. Den stolta ödmjukheten vittnar om den upprättade värdighet och sakliga självkänsla som kommer sig av att hon oreserverat öppnat sig för Guds nåd och närvaro.

Johannes Döparen är däremot den stränge profeten, en vildvuxen eremit, som aktivt och kraftfullt, med kärleksfull skärpa kompromisslöst förkunnar bot och bättring enligt Guds lag i det gamla förbundet. Hans former är därför mer laddade, intensiva och dramatiska än Marias. I dennes kroppsspråk finner vi också överlåtelsen, tillgivenheten och den ödmjuka resningen. Men de livliga uttrycken bär i dennes gestalt mer än detta fram en obändig styrka, rörelse och mod. Så gestaltar Maria och Johannes döparen den lag och det evangelium som är vägledande för kyrkan. I en gemensam rörelse av innerlig tillbedjan vänder de sig mot Herren, vilken i sin tur vänder sig mot oss och välsignar oss, med blicken vilande på var och en, som om denna ende var hans mest älskade.
 
Den evige Konungen, som aldrig upphör att vänta på oss, betraktar oss från den himmel dit vi inbjuds, med en blick av osviklig godhet och trofasthet.

 

Denna härliga syn av vår Konung och hans vänner bland kullar, träd och floder, avtecknar sig mot bakgrund av det himmelska Jerusalems murar. Dessa är lätt marmorgröna och erinrar oss om att Guds byggnadsverk ännu långt ifrån är avslutat. I en böjd linje vänder sig murarna ut mot oss betraktare, som ville de omfamna oss och säga oss att på altaret som står där strax nedanför möts den triumferande och stridande församlingen i Jesu namn, att det vi bygger här på jorden en dag med honom, änglarna och helgonen skall fullbordas i himmelen. O, Jerusalem du höga, sälla stad ditt namn är frid. Levande är dina stenar, du byggt upp för evig tid... Varje sten är huggen, slagen, slipad för att passa rätt, fogas så av mästarhanden på den plats som han berett... Kristus sändes för att vara stadens hörnsten och dess grund, och de båda skilda folken sluts här samman i förbund. Sion vilar tryggt på honom trofast ifrån första stund (Cecilia 458)

Lund den 12 mars 1999

 

Lars Gerdmar