Imago Nova Ikongalleri
 


 
   
   Kristi förklaring, transfigurationen -
    det oskapades möte med det skapade
 
       
             Där förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen
             och hans kläder blev vita som ljuset.
 
                                                                             MATTEUS 17:2
 
       Kristi förklaring, transfigurationen. Målad 2006. 61,5 x 45,5 cm. Foto: Bo Wiberg 
 

Kan man se Gud? frågar den lilla flickan och spänner ögonen i söndagsskoleläraren. Frågan har utgjort ett teologiskt och filosofiskt spörsmål under århundraden. Guds eviga upphöjdhet och heliga allmakt över det skapade och materiella har i den religiösa och filosofiska

spekulationen lett till den bestämda slutsatsen att Gud inte går att se. Inte desto mindre möter oss i den strålande ikonen av förklaringsberget en solklar bild av den Gud som vi inte kan se. ”Den som har sett mig har sett min Fader”, säger Kristus. Hans strålglans var vid denna händelse visserligen starkare än solens och hans kläder vita som ljuset, men inte

desto mindre sågs han av apostlarna. När vi i meditativ mening reflekterar över Gud-Skaparen står det klart för oss att det ligger en avgrund mellan Guds natur och människans. Och när vi på samma meditativa sätt förflyttar oss till berget Tabor i Israel och platsen där det begav sig som här avbildas och tillsammans med de tre apostlarna med vår fysiska blick betraktar Gud-Sonen i förklaringens ljus verkar denna avgrund vara överbryggad.


I Kristi förklaring, eller Transfigurationen, som detta motiv ofta kallas, möter oss bilden av den andra personen i Treenigheten, den transcendente och förklarade Kristus i oupplösligt förening med människans natur och det skapade. Han är den förstfödde som fanns före all tid och allt skapat, mönsterbilden för människan – ikonernas urbild. På ett slående sätt bekräftar denna händelse hur det kristna inkrnationsmysteriet fullbordat

det profeterna hade siat om och det de gamla filosoferna försökt utgrunda.


Genom att filosofiskt betrakta naturens ordning och människans väsen hade Platon och hans efterföljare i den grekisk-romerska kulturen på förnuftets väg kunnat föreställa sig en överordnad värld och ett världsförnuft, hur ideala, transcendenta former avspeglar sig i den materiella värld vi lever i. Dock hade man aldrig kunnat föreställa sig att idévärlden och sinnevärlden skulle kunna förenas till en gemensam verklighet utan åtskillnad, något som den strålande händelsen på berget Tabor inför lärjungarnas åsyn så otvetydigt ger uttryck för och profeterar om.


Än mindre hade Israels barn kunnat tänka sig att den av profeterna utlovade Messias skulle vara Gud i egen hög person, något Jesus, i den mänskliga kropp som i allt liknar vår egen, här inför Petrus, Jakob och Johannes bekräftar att han är. I den grekisk-ortodoxa kyrkans stora vespergudstjänst sjunger man därför på Kristi förklarings dag:


Han som en gång i symboler talade till Mose

på Sinai berg, sägande, ’Jag är Den som Är’,

förvandlades idag på berget Tabor

inför lärjungarna; och i sin egen person

visade Han dem människans natur

iklädd den ursprungliga skönheten av Bilden.


Kallande Mose och Elias att bevittna

denna oöverträffade nåd,

gjorde Han dem delaktiga i sin glädje,

förutsägande sin bortgång genom Korset

och sin frälsningsbringande uppståndelse. 


  Ur The Festal Menaion

  (London 1969, s. 476, min övers.)



Bilduppbyggnaden i denna ikon är upphöjd och vacker, överflödande av energi och rörelse. Här återberättas den händelse som vid sidan av dopet

i Jordan, uppståndelsen och himmelsfärden tydligast gestaltar den treenige Gudens avsikt att inkorporera människan i sin himmelska gemenskap.


I det gamla förbundet fick Moses möta Gud i ett mystiskt moln på ett högt berg och vid den brinnande busken och Elias kunde vid sin eremitgrotta

förnimma Guds närvaro i den stilla susningen. Under den långa ökenvandringen kunde Guds utvalda folk i symboliska representationer på väg till det utlovade landet skåda honom om dagen som en molnstod och om natten som en eldstod. I naturens skönhet och ändamålsfullhet kan

vi ana hans helighet, erfara hans storhet, som dock är så hög och briljant att den trotsar varje tanke. På förklaringsberget ser vi honom ansikte mot ansikte, ett ansikte som strålar som solen, i ett blixtrande ljus som från hans kropp och vita mantel får Petrus, Jakob och Johannes att kasta sig till marken. Kristi förklaring är emellertid allt annat än en uppvisning av Guds överlägsenhet. I stället är detta att betraktas som en monumental komplimang till människan, ett upphöjande av oss till partnerskap med Gud,

en inbjudan till gudomliggörelse och en försmak av Paradiset. Det är mot detta höga mål som hela frälsningsmysteriet syftar – vår, med bibehållande av vår personliga individualitet, eviga och fullkomliga förening med Gud.



 
 
  


Till vänster om Kristus ser vi Elias, den stränge eremiten och profeten, en av de främsta gestalterna i det gamla förbundet, här representanten för

alla de som väntade på Messias återkomst. 


 
 
 

Till höger står den mildare Moses, Israels vägledare, som förde sitt folk genom öknen till det utlovade Landet och som mottog Guds lag, de tio budorden på Sinai berg. Materialiserade vid Tabors topp skådar de nu den som skulle komma, det nya Israels konung, lagens och profeternas fullbordan. På ett explosivts sätt ser vi förvandlingen ske, hur det eviga ljuset strålar fram från Kristi kropp och ansikte. I skräckblandad förtjusning har de tre lärjungarna kastat sig till marken och skådar nu sin Herre Jesus - Gud själv som på ett övernaturligt sätt inkarnerades i Jungfruns livmoder och nu för ett ögonblick visar sin eviga gudomliga natur (se not 1. nedan). 

 
 
 

Till vänster i bildens nederdel ser vi den f d fiskaren Petrus iklädd en ockragul mantel. Lätt förvirrad med häpna anletsdrag försöker han sig 

på en konversation med Jesus. 



                  


Och till höger i grönt ser vi Jakob, som drabbad av strålglansen, håller för ögonen på väg att avsvimmad falla ned för berget. 


   
 
 
  
I mitten ser vi den lille ännu skägglöse Johannes, vid detta tillfälle bara i tolv-trettonårsåldern, iklädd en intensivt lysande klarröd mantel. Med ett lika chockerat som roat ansiktsuttryck och med kroppen sammandragen i ett språng, kastar han sig handlöst till marken.
  


Precis som i flera andra ikonmotiv är Kristus här inskriven i en mandorla, symbolen för det rike som inte är av denna världen – den metafysika världen. Men mandorlan betecknar här också det mystiska moln ur vilket Fadern vid denna händelse talade och sade: ”Detta är min älskade son. Lyssna till honom (Mark. 9:7).”  Den innersta, mörkblå cirkeln symboliserar

Gud som döljer sig i sitt eget vara, en övernaturlig verklighet (bortom alla ”svarta hål”) helt onåbar för varje mänsklig tanke eller astrofysisk apparatur, en andlig närvaro så obegripligt förtätad och ett ljus så

bländande starkt att det på ikonen har förklätts i mörker. Mot bakgrund av detta för blicken osynliga gudomliga ljus ser vi den förklarade Kristus, ”Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern”, skådar vi med apostlarna ”honom genom vilket allting är

skapat; som för oss människor och för vår frälsnings skull har nedstigit från himmelen” (citerar texter ur Credo, den kristna trosbekännelse). Bilden av hans graciösa, angeliska kroppsspråk, som förstärks av den rosaröda ellipsformen och de kraftiga blåvita ljusknippen, som explosivt far ut

bakom honom, låter oss ändå för ett ögonblick skåda den gudomliga natur och det oskapade ljus han äger tillsammans med Fadern och Anden, den oskapade andliga existens som han vill förena med vår fysiska och skapade. Hans anletsdrag är himmelskt goda och den klara blicken under de stränga och dramatiskt anspända ögonbrynen pekar hän mot det liv som är

fördolt med Kristus i Gud. Ljuset som flödar fram från hans gudomliga natur och i hans mantel strålar och slår blixtar är ett andligt ljus.


Detta underbara ljus profeterar om den kosmiska pånyttfödelse som föregrips genom kyrkans liv och de heliga sakramenten och som är

i antågande genom det eviga kosmos som står berett då Gud avslutar livet på vår planet (och kanske även på andra), det nya kosmos vi med vackra metaforer brukar kalla det nya Paradiset, Himmelriket och det eviga livet. I en flod av energi som fortplantar sig över klippor och klädnader gestaltas i denna ikon genom ett poetisk ljusmåleri hur det skapade och förgängliga vid tidens fullbordan skall iklädas det nya Paradisets oförgänglighet, på ett liknande sätt som skedde då Gud ur intet - ex nihilo - i begynnelsen frammanade den värld som vi nu lever i.


Enligt den grekisk-ortodoxe 1300-talsteologen S:t Gregorios av Palamas var det ljus som strålade fram ur Kristus på förklaringsberget de gudomliga

energier som av evighet bor inom den heliga Treenigheten. Såsom solens strålar är förenade med solen är detta oskapade ljus förenat med den Oskapade, och det är denna övernaturliga verklighet som blivit ett kött med den mänskliga naturen i Kristus. Det är denna gudomliga natur som genom Guds kärlek har blivit förenad med den mänskliga, samma energi som besegrade döden vid Kristi uppståndelse, detta eviga liv som vid den nya födelsens sakrament symboliseras av den nydöptes vita klädnad. I denna ljusa klädnad kan vi med tillförsikt fortsätta vår mer eller mindre lyckosamma vandring genom livet. Och efter vår död får vi sedan möta Jesus och alla våra nära och kära i det eviga Paradisets trädgårdar. Han 

har iklätt oss sin gudomliga skönhet, en härlighet som förpliktar.

  



Själens berg
 
Uthuggna ur azurn,
branta som vår åtrå
reser sig bergen:
Sinai, Karmel, Tabor.
O ansikte i zenit!
Kring klippspetsen en ljus åska,
där mysteriet springer fram
som en mörk ljungeld.
Bländande av det osynliga
faller vi handlöst.
Så återvänder vi till vardagen
med munnen full av jord
och ögonen svedda.
Men natten är hädanefter
ljusare än dagen.
 

Vid Terebintträdet
Av Ingemar Leckius

 


Not. 1. Att Jesus tog med sig just tre apostlar upp på berget Tabor är ingen tillfällighet. Enligt judisk lag krävdes det tre vittnen för att en sak skulle anses bevisad. För den som tror att kosmos inte har tillkommit genom en obegriplig (intelligent?, tillfällig?, lycklig?) slump någonstans - eller snarare ingenstans, då "någonstans" i reell mening inte fanns då det astrofysiska ”rummet” (universum) ännu saknades - och att det tillkom vid en bestämd tidpunkt trots att tiden ännu inte existerade, är Kristi förklaring, transfigurationen och det övernaturliga (metafysiska) gudomliga vi ofta möter i evangelierna inte så svårbegripligt och religiöst godtroget som vissa ateister och andra som enbart tror på den empiristiska, materialistiska förklaringen av tillvaron kan tycka. Tro och vetenskap bör gå hand i hand. Med filosofhelgonet Augustinus redan på 400-talet väl valda ord: "Jag tror för att bättre förstå och jag förstår för att bättre tro".

 

 
 
 
Tillbaka till: Galleri