Imago Nova Ikongalleri
 


 

Den heliga Teresa av Jesusbarnet
och det heliga Ansiktet


Thérèse av Lisieux (1873-1897). Målad 1998. 60x75 cm. Katedralen i Almunecar, Spanien Texten vid hennes sida lyder i översättning: Heliga Teresa av Jesusbarnet och det heliga Ansiktet - Kyrkolärare.


Om jag talade både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara en ekande brons, en skrällande symbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro, så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek,  är jag ingenting. Och om jag delade ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingeting vunnit...
                                                                         
                                                              1 Kor 12:1-3

För Sankta Teresa av Jesusbarnet och det heliga Ansiktet, som är hennes fulla namn som karmeliternunna, var kärleken ledstjärnan. Med föregångare som Johannes av Korset och Teresa av Avila, kan hon i förstone tyckas väga lätt, framställa en väg till Gud som verkar för enkel och okomplicerad för att riktigt tas på allvar. Men inget kan vara felaktigare. Teresa talar visserligen om den lilla vägen, men denna väg är kompromisslös och har blivit vägen till andlig mognad för oräkneliga människor som vandrat till Gud vid denna flickas sida.

Den lilla Teresa, som många vill kalla henne, hade inga stora visioner och inga extaser. Men hon hade en hängivenhet för andliga övningar och en mycket personlig relation till Gud. Erfarenheten av detta förhållande till det heliga och den Helige är inskrivet i hennes anletsdrag. Hennes ögon strålar av kärlek och godhet, den enkla och alldeles opretentiösa form av kärlek och tillgivenhet som utmärker de människor som helt och hållet överlämnar sig till Gud. Och munnen bär på ett sakligt leende och en generositet, som om hon utdelade en helig kyss från den Frälsare som har tagit sin plats i hennes hjärta. De enkla ordenskläderna i svart, vitt och brunt, som de kvinnliga karmeliterna bär över hela världen, lyfter på ett särskilt sätt fram personligheten, skalar bort allt onödigt och tar fasta på det mest väsentliga. Teresas hållning och utstrålning är en andlig vägledning i sig. Utan mask eller slöja för ansiktet vittnar hon om vem Gud är bara  genom att finnas till (om detta nu är så bara).
 
 
            En bild av Gud förenad med en människa som helt och hållet ville förenas 
            med honom.
 
Den Gud som hon älskade så högt och som hon talade så förtroligt med har alldeles uppenbart fått ta herraväldet över henne, något som gjort henne till den person hon djupast sett är: skapad till att vara Guds avbild och dotter, människa och medvandrare med alla dem hon älskar. Genom att upphöra att spekulera över vem hon månne vara och bekymra sig över livets mening, har hon med full förtröstan kastat sig i Guds kärleksfulla famn, omfamnat nåden som givits henne genom dopet och tron. Det är den andliga insikt som hon därigenom fått som gör att hon innan hon har sagt ett enda ord om Gud redan med sin hållning och personliga utstrålning avspegling det gudomliga, den gudomlig natur hon är förenad med.
 
                          Ännu ser vi i en gåtfull spegelbild.


I ett brev av den 8 september 1896 säger hon till sin medsyster Marie av Jesu Hjärta: Då utbrast jag i min översvallande glädjeyra. O Jesus, min Kärlek, äntligen har jag funnit min kallelse, MIN KALLELSE ÄR KÄRLEKEN!

Så entusiastiskt uttrycker man sig bara när man vänder sig till sina allra mest förtrogna och bara om man känner sig helt säker på sin sak. Teresa läste en del böcker i tonåren, bland annat Johannes av Korsets skrifter.  Men redan vid 18 års ålder slutade hon. Om jag öppnar en bok, även den vackraste är det som om hjärtat snör ihop sig, och jag läser så att säga utan att förstå, säger hon. Detta skall nu inte tolkas som ett principiellt avståndstagande från det lärda andliga vetande, som antiintellektualism (Teresa har själv ett mycket kreativt intellekt), eller att hon skulle mena sig veta bättre än sina lärda andliga föregångare i karmeliterorden. Dessa ord uttrycker bara hennes egen väg, en väg Gud uppenbarligen villa att denna utvalda dotter själv skulle vandra och genom att gå denna staka ut en väg för sina efterföljare. I samma veva som hon upphör att läsa andras böcker kommer Guds eget ord i bibeln att betyda allt mer. I det tolfte och trettonde kapitlet i Paulus första brev till de kristna i Korint finner hon en undervisning som kommer att bli avgörande för henne. Dessa kapitel behandlar Andens gåvor, lemmarna i den kropp som är Kristus och vägen framför andra: kärleken. I det trettonde kapitlet finner vi Paulus berömda tal om kärleken, det tal som inledningsvis har citerats och som fortsätter:

...Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten inte skrytsam, inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orättenmen gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den , allt hoppas den, allt uthärdar den.

Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå.

Ty vår kunskap är begränsad och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer, skall det begränsade förgå.

När jag var ett barn, talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga.

Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad, då skall den bli fullständig, som Guds kunskap om mig. 

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

I den uppslagna boken hon håller i sin famn kan vi läsa följande rader ur fortsättningen av samma brev som ovan citerats, ord som sammanfattar den kallelse hon fick av Gud:

Ja, jag har funnit min plats i Kyrkan, och det är du, min Gud, som gett mig den: i min moder Kyrkans hjärta skall jag vara kärleken och därmed blir jag allt... min dröm blir verklighet!
 
 
En öppen bok, som en bild av detta helgon. Några ord (desamma som citeras ovanför denna bild) som talar om den Gud lät henne bli. Lakuner i texten är bland annat smyckade med småfåglar. Teresa betraktade sig som en liten fågel och den treenige Guden som Kärlekens Sol.

Jag är ingen örn, säger hon, jag har bara ögon och hjärta som en örn, ty trots min ringhet vågar jag betrakta den Gudomliga Solen, Kärlekens Sol, och mitt hjärta känner örnens trängtan...

Den gudomliga kärlek hon strävade efter, är en kärlek med en lika klar riktning mot medmänniskan som mot Gud. Kärlekens lov hos Paulus som ovan citeras, hyllar den kärlek Teresa av Jesusbarnet blev kallad att vara i Kyrkans hjärta.

Teresa av Jesusbarnet, eller Thérèse av Lisieux som hon också kallas, efter staden där klostret hon levde i ligger, dog i lungtuberkulos redan vid tjugofyra års ålder. Den lilla fågeln med örnögon och örnhjärta upptogs till den Gudomliga Sol som hon själv inte ansåg sig kunna flyga till. I En själs historia, en samling av hennes brev som utgavs kort efter hennes död, kan vi ta del av detta helgons uppfinningsrika och högst angelägna andliga undervisning. Boken fick snabbt stor spridning och finns idag översatt till ett fyrtiotal språk. Två korta utdrag, ett från brev till priorinnan (klostrets ledare, moder Marie Gonzague, det andra ur samma brev som tidigare citerats, ger en uppfattning om hur den väg Teresa talar om kan te sig och den rikedom på bilder och liknelser vi finner i hennes skrifter:

Vi lever i uppfinningarnas tidevarv. Nu behöver man inte längre gå uppför trappor, hos de rika har de ersatts av en hiss. Jag skulle också vilja finna en hiss, som bar mig upp till Jesus, ty jag är för liten för att gå upp för fullkomlighetens branta trappa. (hon syftar här på den fullkomlighetens väg som hennes föregångare, den heliga Teresa av Avila anvisar. Min anm.) Därför sökte jag i de heliga skrifterna efter anvisningar om den önskade hissen och fann dessa ord av den heliga Visheten: "Den som är helt liten må komma hit" (Ordspråksboken 9:4) Då kom jag, ty jag anade att jag funnit vad jag sökte, men jag ville också veta, min Gud, vad du skulle göra för de helt små som följer din kallelse, och fortsatte mitt sökande, och se här vad jag fann: "Såsom en moder tröstar sina barn så skall jag trösta er; jag skall bära er på armen och gunga er på mitt knä!" (Jesaja 66:12-13) Å, aldrig har innerligare eller skönare ord fångat min själ. Hissen som skall bära mig upp till himlen, är dina armar, Jesus! Fördenskull behöver jag inte bli större, tvärtom måste jag ständigt förbli liten, ja, bli allt mindre.

Så talar en liten människa, som blev stor och betydelsefull just genom att förstå betydelsen av att i andlig mening bli liten. I vår tid tävlar människan om att bli så stor och framgångsrik som möjligt. Den lilla Teresa talar om en annan väg till lycka, en väg som börjar i människans hjärta. Denna väg går inåt mot den härlighet som ligger förborgad i vårt innersta. Men också uppåt. Det är en liten väg där hiss rekommenderas och för till den andliga värld där människan möter Guds leende. Som en målmedveten pilgrim, en "LITEN" andlig atlet, lägger hon upp sin snitslade bana. Genom snårskogar, sommarängar och andliga öknar, löper hon mot ljuset, finner hon det lämpligaste sättet att forcera de hinder som dyker upp, för att nå fram till Kärlekens land. Så olik är hennes väg och ambition den lättköpta lyckoutopi som hyllas i samtidens kultur. Det känns på något sätt befriande att se på henne. Iklädd sin enkla dräkt står hon lugn och värdig och tittar på oss. Med sina goda ögon och sitt vackra, alldeles sakliga leende tecknat över anletsdragen, gestaltar hon en lycka som ser ut att hålla i det långa loppet, ett lopp där hon gav upp allt och genom att göra så vann allt.
 
 
             Ett helgon med tillnamnet av Jesusbarnet och det heliga Anletet.

Ja, min Älskade, så skall mitt liv förbrukas... Jag har inget annat medel att bevisa min kärlek med än att strö ut blommor, det vill säga inte försumma ett enda tillfälle till en liten uppoffring, inte en blick, inte ett ord, och att utnyttja de ringaste handlingar och göra dem av kärlek... Jag vill lida av kärlek och även njuta av kärlek, och så skall jag strö ut blommor inför din tron, varenda blomma jag finner skall jag plocka åt dig, och medan jag strör ut dem skall jag sjunga, jag skall sjunga även om jag måste plocka blommor i törnesnåren, och ju längre och vassare törnena är, desto vackrare blir min sång.

 
 
 

Kärlek visar sig i gärningar, så hur visar jag min kärlek? Stora gärningar är förbjudna för mig. Det enda sätt jag kan visa min kärlek är genom att sprida blommor och dessa blommor är varje litet offer, varje blick och ord, och genom att göra de minsta sakerna för kärleken.


Fyra rosor. Tre för Treenigheten, och en för människan som har inympats i Livets träd. Hon ville sjunga även när hon var tvungen att plocka sina blommor i törnesnåren. Lägg märke till hur fåglarna mellan Teresas ord om kärleken sjunger för fulla halsar. Många över hela världen sjunger med, men somliga kan, av personliga skäl, inte stämma in i hennes sång.



Not.
S:ta Teresa av Jesusbarnet och det heliga Ansiktet saligförklarades den 17 maj 1925 , endast 28 år efter sin död. Genom "Divina Amoris Scientia" ("Den gudomliga kärlekens vetenskap") från 19 oktober 1997 deklarerade påve Johannes Paulus II sitt beslut att göra henne till en av 36 kyrkolärare [...] Teresa var det enda helgonet som fick den utnämningen under den salige Johannes Paulus II:s pontifikat.


Citerat från Wikipedia.