Imago Nova Ikongalleri
 


 
    
    Den helige Johannes Teologen -
    kärlekens apostel                                                                     
         
       Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud,
       och den som älskar är född av Gud och känner Gud.
                                                              
                                                                        FÖRSTA JOHANNESBREVET 4:7
 
 
       Helige Johannes Teologen. Målad 2003. 30 x 24 cm. Privat ägo.
 
Johannes är i denna ikon framställd som en äldre man, iklädd kärlekens 
och ljusets färger. Hans resliga gestalt och ödmjuka hållning vittnar om en person som nått andlig insikt och mognad. Enligt traditionen var han bara tolv, tretton, år gammal när Jesus kallade honom till apostel, men lär ha slutat sina dagar i en ålder av över hundra.
 
Som ett nyckelvittne till Jesu liv och gärningar, författare av Johannes-evangeliet, tre apostoliska brev och Uppenbarelseboken, intar han en central och upphöjd plats i kyrkans tradition. Ljusets teologi och kärleksbudskapet genomsyrar hans författarskap och kröns av de mäktiga visioner av den himmelska världen, den yttersta domen och det nya Paradis som han på gamla dagar skådade på ön Pathmos i Grekland, där han sedermera fick sin sista viloplats. Under slutet av sitt liv lär hans enda budskap till sina lärjungar ha varit: "älska varandra", ord som mot bakgrund av hans personliga erfarenheter äger djup och skönhet av storartat slag.
 
Johannes såg det oskapade ljuset stråla från Herren på förklaringsberget och vandrade stolt tillsammans med de tolv apostlarna vid Kristi intåg Jerusalem. Han fick luta sitt huvud mot Jesu bröst vid den sista måltiden och stod förtvivlad och gråtande inför åsynen av sin andlige mästare korsfäst och förnedrad på Golgota. Vid tredje dagens gryning sprang han för allt vad benen tålde till den grav där man hade lagt den döde vännen, såg den övergivna svepningen och fick veta att Kristus hade uppstått från de döda. Tillsammans med de övriga apostlarna fick han själv möta den uppståndne, bevittna hur den tvivlande Thomas stack handen i Jesu sida och fingrarna i såren efter spikarna, äta tillsammans med honom och ta farväl av honom vid hans ärorika himmelsfärd. Vid pingstundret i Jerusalem predikade Johannes uppfylld av den helige ande och var sedan med om att lägga grunden till kyrkan.
 
Under sitt liv som andlig ledare gick samtliga hans medapostlar martyrdöden till mötes, något som gör hans fortsatta vittnesbörd än mer vederhäftigt. Och slutligen fick han i sina uppenbarelser på Patmos se Kristus tronande med seraferna i den himmelska härligheten. Dessa konkreta och mäktiga andliga erfarenheter har gjort den helige Johannes 
till ett kronvittne för den gudomliga uppenbarelsens historiska faktum, till den person Gud framom många andra utvalde för att frambära budskapet om Guds födelse i människan och historien.

 
    
    Vishetens ängel har landat på Johannes axel.
 
På ikonen är han framställd som en andlig hjälte, genomsyrad av 
godhet och insikt. Hans kroppsspråk är enkelt och monumentalt, anletsdragen obeslöjade, innerliga och eftertänksamma. Värmen i 
blicken och munuttrycket kompletteras av den intellektuella skärpan och koncentrationen över ögonbryn och panna, en återhållen stränghet, som tycks stå i förhållande till de ord han söker formulera.
 
 
         .   
             Personifikationen av den heliga Visheten - Hagia Sophia
 
 
En ängel har landat på hans axel - personifikationen av den heliga Visheten - och sufflerar hans andliga författarskap, förlänar orden tyngd och inriktning. Iklädd en grönvit mantel, som för tankarna till havets glänsande pärlor, viskar ängeln i apostelns öra, briljanta ord av evighet, ord som aposteln i umgänge med det människoblivna Ordet med åren gjort till sina egna. Hans förkunnelse är självupplevd och brinnande. Precis som stearinljusets låga är förenat med veken och luften som den slukar, har orden från Johannes mun blivit ett kött med Ordet och Anden. Med poetisk precision fjärmar han sig från det närsynt endimensionella, borrar sig hans andliga skådande in mot det sammanfogade sköna, den teokosmiska ordningen - det mystiska förhållande mellan det outsägliga och det alldeles uppenbara.
 
"I begynnelsen fanns Ordet", säger Johannes i inledningen till sitt evangelium, några enstaka ord av svindlande djup och närvaro. I famnen håller han ett ståtligt bläckhorn av grön marmor med utrymmen för både det svarta och röda bläcket. Och i höger hand gåspennan, som blivit ett med handen och hjärtat, som förlänat den bibel han bär texter av stor skönhet och rikedom.
 
"Och Ordet fanns hos Gud och var Gud" fortsätter han eftertänksamt... "Allt blev till genom det, och utan det blev ingeting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus." Vishetens ängel flaxar glatt till med ena vingen och Johannes smakar än en gång på orden. För sin inre syn ser han åter det eviga ljus som strömmade fram från den förklarade mästaren högt uppe på berget och hör Kristus på tronen i himmelen ropa : "Se, jag gör allting nytt." Hans ljusa mantel har blivit Johannes egen och det liv som övervann döden och ondskan får genklang i den gudomligt röda mantel han bär över denna.
 
Som ett träd planterat vid vattenbäckar, som en av de liljor Jesus talar om - mottaglig för ljuset, böjlig i vinden - framstår detta helgon. Blixtrande vit under den glödande mellanröda övermanteln tätnar porträttet av kärlekens apostel - ljusets teolog. Kan det mänskliga och förgängliga iklädas oförgänglighet? Johannes vet vad han talar om. De bittra tårarna han fällde vid den korsfästes fot, har för länge sedan torkat.
 
 
 
Johannes ansikte. En bild av andlig upplysning och mognad.
 
Åter för han pennan till arket "Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det... Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen" Mörkret är förknippat med det dödsmärkta och onda, med intigheten och hopplösheten. Mitt i detta mörker har Johannes skådat ljuset och blivit bärare av ljusets makt över mörkret. Den bråddjupa tomhetens avgrund han skådade vid Guds, hans älskade väns död på korset, då han stel av ångest gav upp all tro på det goda och livets mening, har dramatiskt givit vika för uppståndelsens närvaro och ljus. Efter den lyckliga upplösningen av detta drama kan han genom allt mörker och den mest bestialiska ondska skåda ljuset, hoppet och kärleken. I hans klara, allvarliga ögon kan vi se hur övertygelsen om trons seger över nattens mörka tvivel strålar fram.

"Och Ordet blev människa.", skriver han lite längre fram, eller "Ordet blev kött", som det står i den grekiska grundtexten. Detta Ord är enligt samme Johannes det Ord som fanns i begynnelsen, som var Gud, genom vilket allt blev till - det sanna ljuset som skulle komma in i världen. I den s k översteprästeliga förbönen säger Jesus till sin fader i himmelen: "Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss... Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig." (Joh 17:21-23) Vid den sista måltiden gav Jesus det yttersta beviset på sin kärlek: "Ta detta", sade han "det är min kropp" och lite senare "detta är mitt blod, förbundsblodet." (Matt 14:22-24)

Ordet har blivit kött. Gud av evighet har blivit människa i tiden. Det människoblivna Ordets mystiska kropp och blod, som under böner och lovsånger dukas fram på kyrkans altare, blir förenat med Johannes eget kött och blod och med alla Guds söner och döttrar. "Gud är kärlek", säger samme apostel. Den gudomliga cirkeln är sluten.
 
 
 
Tillbaka till: