Imago Nova Ikongalleri
 


   

  Den helige Franciskus av Assisi
      
     Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.
                                                                                    
                                                                                                               MATTEUS 5:3
 
 
      Den helige Fransiskus av Assisi, 1182 - 1226. Målad 1996. 28 x 34 cm. Privat ägo.
 
 
Den helige Franciskus, eller Guds lille fattige som man ibland också har kallat honom, föddes år 1182 i den lilla staden Assisi, belägen i mellersta Italien.
 
Franciskus hör till ett av våra mest uppskattade helgon. Hans fader Bernadone var en av Assisis rikaste köpman, en rikedom Franciskus dock snart skulle vända ryggen. Franciskus föddes i en tid då de italienska städerna låg i ständig strid med varandra, och hans radikala avståndstagande från "världen" får ses mot bakgrund av den grymhet och förödelse som följde i spåren av dessa härjningar. Som en skapelsens präst och medeltida profetgestalt ställer Franciskus in sig i raden av de helgon och andliga vägledare som långt efter sin död har fått stor betydelse för kyrkans självmedvetande.

 
 

I denna ikon ser vi honom avbildad i den miljö som han är mest förknippad med. Omgiven av Umbriens kullar, träd och källflöden och uppvaktad av allehanda fåglar och fiskar, som han verkar att ha hyst en särskild kärlek till, står han framför porten till den lilla San Damianokyrkan, där han fick kallelsen att restaurera Guds hus. Från det målade krucifixet på väggen - 
en underbart vackert ikon som idag står att finna i Basilica di Santa Chiara - hörde han Kristus säga: "Franciskus, sätt igång och återställ mitt hus, som faller i ruiner!" Nåja, det var nu inte bara detta förfallna lilla kapell Herren ville att han skulle ta i tu med, utan den katolska kyrkan i stort. Natten innan påven Innocentius III - som till en början ställt sig mycket frågande till helgonets ambitioner - gav sitt godkännande till den nya ordensregeln, lär han ha haft en dröm som väl illustrerar vad Franciskus och hans bröders mission skulle komma att innebära. I denna såg han Guds lille fattige på sin axel stötta upp den världsvida kyrkan. Han förstod då att denne anspråkslöse man, som till klädseln mest såg ut som en av Roms många tiggare, var Guds utvalde tjänare. Med en innerlighet som inte går att ta miste på ser vi hur Franciskus, efter att nyss ha talat till sina vänner fåglarna och fiskarna, i denna bild tar sig an den fruktade vargen i Gubbio.
 
 
 

Enligt traditionen skall detta rovdjur efter Franciskus stränga förmaningar ha givit upp sin blodtörst på människorna - ett av de många tecken och under som är förknippade helgonet.

I enlighet med Franciskus synnerligen personliga förhållande till skapelsens alla inbyggare och det radikala freds- och kärleksbudskap han och hans bröder predikade och levde i enlighet med, är grundstämningen i denna ikon präglad av pastoral vila. En sådan känsla av harmoni och förnöjsamhet inställer sig hos dem som med handen på hjärtat kan säga "frid och allt gott!". Dessa hälsningsord - på latin: pax et bonum! - var för Franciskus och hans medvandrare långt ifrån tomma ord.
 
 
 
 
Och vi kan se hur detta medlidande och denna självuppoffrande godhet och värme strålar från hans ansikte, låter hans händer ömsint omsluta den leende bestens huvud. Franciskus är glad och tillfreds trots att han ingeting äger - eller snarare just därför. Han är gift med fru Fattigdom som låter hans inre trädgård blomma, som med sin kärlekfulla närvaro har öppnat hans ögon mot livets verkliga rikedomar. Precis som Moder Teresa långt senare i de döende spädbarnen på Calcuttas gator kunde se Guds skönhet framstråla, kunde Franciskus, i den barmhärtige samaritens efterföljd, se rikedomen i de fattiga och utslagna. Ja, han kunde uppenbarligen tillockmed se det latent heliga och goda i den mest skräckinjagande och förfallna brottsling. De våldsbenägna, utstötta, människorna får i denna bild symboliseras av den varg som innan han mötte helgonets godhet var en sådan skräck för samhället.

 
 

Lägg förresten också märke till den förgrymmade ankan strax framför kyrkporten, som så uppfordrande blänger på Franciskus när denne visar vargen sin kärlek. Ankan finns inte belagd bland de djur helgonet enligt urkunderna omgav sig med, men får här ingå som representant för de högmodiga, som saknar förståelse för Franciskus förkärlek för de fattiga och sjuka, eller som här var fallet: en omvänd våldsverkare.

Franciskus och hans bröder talade - och talar än idag på skilda platser i världen - om skapelsens helighet, människohjärtat, kyrkans förnyelse och uppdrag. Denna förnyelse kunde enligt franciskansk spiritulteten bara ske genom att de själva lämnade världslig fåfänga och andligt hyckleri bakom sig, för att i evangelisk kompromisslöshet tätt följa i Jesu och apostlarnas spår. Precis som de senare, och som dominikanerna, som också fick stor betydelse för den andliga förnyelsen under medeltiden, gav franciskanerna sig ut på gator och torg för att förkunna Guds rike. Deras budskap var i radikal mening detsamma som Jesu budskap, och den profetiska glöden och deras personliga exempel på tro, efterföljelse och självuppoffring i kärleken till Gud och nästan, gjorde starkt intryck på de människor de mötte.
 
 
 
  
När vissa i motstånd mot den träffsäkerhet med vilket Franciskus ofta tog till orda vägrade att lyssna till honom, vände han sig istället till fåglarna, eller till fisken i Rietisjön, som han talade till som hade de haft mänskliga öron. Det berättas om fåglar, harar, syrsor, lamm och fiskar följde honom eller kom till honom som till en nära vän och förtrogen. Detta bekräftar det intima förhållande helgonet såsom naturmystiker hade med allt levande, något som också kan tolkas som en poetisk hänsyftning mot alltings enhet - unio mystica - och den fullkomliga skapelse som är i antågande efter denna tidsålder. 
 
 
 
  
Flodens friska vatten med de glatt lekande fiskarna, de sjungande fåglarna, som likt fria andar lyfter sig mot himlen, de gröna höjdernas vårfärgsskrud, blommornas renhet, kyrkans mysterium och människohjärtan, var den rikedom Guds lille fattige lovsjöng och betjänade under sin korta vandring här på jorden. Efter uträttat värv kunde han med slitna sandaler och ett brinnande hjärta, som slog i takt med Mästarens eget, överlämna sin ande till Fadern i himmelen. I materiell mening lämnade denna andliga ädling inte mera kvar än det han i bokstavlig mening stod och gick i. Och den enkla kåpa han bar på fram till sin död år 1226, bevaras alltjämt som en dyrbar relik i Basilica di San Francesco i Assisi. Det andliga arvet efter ett helgon som Franciskus är långt större och rikare än vad som går att formulera på några enstaka rader. Den mest kända och pregnanta sammanfattningen av den anda och livshållning som han gav uttryck för finner vi i den s k kallade Franciskusbönen.

Herre, gör mig till ett redskap för din fred.
Låt mig bringa kärlek där hatet råder.
Låt mig bringa förståelse där orätt har begåtts.
Låt mig skapa endräkt där tvedräkt råder.
Låt mig bringa sanning där villfarelse råder.
Låt mig bringa tro där tvivlet råder.
Låt mig bringa hopp där misströstan råder.
Låt mig bringa ljus där mörker råder.
Låt mig bringa glädje där sorgen råder.

O, Mästare, låt mig inte så mycket
söka att bli tröstad som att trösta,
inte så mycket söka att bli förstådd som att förstå,
inte så mycket söka att bli älskad som att älska.

Ty det är genom att ge som man får.
Det är genom att glömma sig själv
som man finner sig själv.
Det är genom att förlåta som man blir förlåten.
Det är genom att dö som man uppstår
till det eviga livet.