Imago Nova Ikongalleri
 


   

 Den helige Augustinus

   Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. 

                                                         ROMARBREVET 11:33

Den helige Augustinus, 354 -430. Målad 1997. 31 x 38 cm. Foto: Bo Wiberg

 

"Du är stor, Herre, och värdig allt lov: stor är din makt, och din vishet är utan gräns. Och människan, en liten del av din skapelse, vill lovsjunga dig - just den människa, som klädd i sin dödlighet, i sig bär vittnesbörd om sin synd och vittnesbördet om att du står de högmodiga emot. Men ändå vill människan, en liten del av din skapelse, prisa dig. Du själv uppmuntrar detta, därför att du har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt, till dess det finner vila i dig."

Dessa är ord skrivna av den helige Augustinus, en av kristenhetens största tänkare. Aurelius Augustinus föddes år 354 i staden Thagaste i Numibien. Med sin voluminösa litterära produktion och med sitt starka inflytande över den kristna tanken i västerlandet, har han ibland jämförts med vad Platon och Aristoteles betydde för det klassiska Grekland. I unga år sökte han bland annat vägledning inom den nyplatonska metafysiken och den strängt dualistiska lära som går under benämningen manikeism. År 384 flyttade han till Milano för att undervisa i retorik och kunde här vid den helige Ambrosius fötter nå trons insikt. Efter att av denne ha döpts på påsknatten år 387 återvände Augustinus till Afrika, där han först blev präst och därefter år 396 biskop. Med sitt skarpa intellekt och sin andliga insikt har han penetrerat de djupaste och mest sammansatta spörsmålen i den kristna tron. Som kristen intellektuell, filosof och författare tog han väl tillvara bildningsarvet från antiken i syfte att berika förståelsen av den kristna tron. Och med orden "Jag tror för att förstå och jag förstår för att bättre tro" öppnade han vägen för en fruktbar samverkan mellan tro och vetande. Augustinus anses vara en av upphovsmännen till den medeltida västerländska bildningen och är också grundaren av Augustinerorden. Från Augustinus ordensregel, tillsammans med Basilius den Store och Benedikts av Nursia regler, anses alla andra klosterregler mer eller mindre kunna härledas. I denna, som tar utgångspunkt i den första församlingens liv i Jerusalem, hyllas egendomsgemenskapen, arbetet och bönen (jämf Apg 2:42). Såsom en av fornkyrkans främsta kyrkoledare, teolog och apologet med säte i Hippo i Nordafrika arbetade den helige Augustinus oförtrutet vidare fram till sin död år 430.
 

 

Ett centralt begrepp i detta helgons tänkande är kärleken. Det är kärleken som drar människan till Gud, och när människan i det andliga betraktandet av Guds mysterium gör trons verklighet till sin egen, möts kärleken och intellektet i en omfamning. Det senare avspeglas inte minst i Augustinus treenighetsteologi, där de tre personerna i Gudomen betecknas som väsende, intellekt och kärlek. Fadern är här Gudomens väsen, Sonen intellektet (idévärlden) och Anden relationen mellan Fadern och Sonen, kärleksbandet som binder dem samman. Detta förhållande finner också genklang i människan - Guds avbild - där Treenighetens bild är inpräglad genom hennes självmedvetande, intellekt och kärlek. På ikonen ser vi honom ute i det fria, på en av sina långa promenader. Om denna händelse kan vi läsa i den helige Gregorios av Nazianzos skrifter, en anekdot som troligen är fiktiv, men ändock säger oss något både vackert och för Augustinus fundamentalt.

En vacker dag vid middagstid ser vi Augustinus komma vandrande längs havet. Havet är härligt blått och mäktigt. Kanske har han tagit några dagars ledigt från arbetet med De Trinitate Dei - det stora verket om Treenighetens mysterium, som har kommit att betyda så mycket. Augustinus är klädd i sin vackra vita kåpa och det långa skägget pryder hans lugna, framåtvända ansikte. I blicken och munuttrycket möts visheten och ömheten och över pannan håller strängheten tankens flykt i tömmarna. Vid stranden träffar han en liten gosse. Redan på långt avstånd såg helgonet honom sitta här på ett näpet vis i gräset bredvid trädet. Han har en stor snäcka i händerna med vilken han med intensiva rörelser söker tömma havet på dess vatten. En ljudlös vind smeker vattenmassorna och friska vågor kluckar rogivande mot strandkanten. Gossen ler mot mannen när denne stödd på vandringsstaven med lugna steg närmar sig.
  

 
Om det hade varit en kvinna Augustinus mött i samma situation hade det utan tvekan varit frågan om en uppenbarelse av den heliga visheten. Men nu är det som sagt ett barn, och troligen ett lika filosofiskt sinnat barn som barn brukar vara. Augustinus försöker förklara för gossen att det omöjligen går att tömma havet på dess vatten. Men detta hindrar inte honom från att envist fortsätta. Men ser du inte hur stort och ofantligt havet är mot snäckan du håller i? Och hur länge tror du att du kan sitta här och ösa? säger Augustinus, och tittar lite förebrående på gossen. Gossen ser arg ut och börjar gråta, men fortsätter att ösa. Det är inte någon liten snäcka precis och jag kan sitta här hur länge jag vill! svarar gossen och blöter ned helgonets sandaler. Nåja, fortsätt du att ösa, säger Augustinus, och klappar gossen tröstande på kinden, om jag tänker närmare efter är du nog faktiskt en av de skickligaste jag har sett på att tömma hav. Gossen ler mot den gamle igen och de båda tar farväl.

För Augustinus, som sedan en tid går i treenighetstankar, är tolkningen av händelsen snart glasklar. Gossen måste vara intellektet och havet symbolen för Guds väsen. Således är det lika omöjligt att utgrunda Guds mysterium som att söka tömma havet på dess vatten. Måvara är somliga bättre utrustade för dylika tankeexperiment än andra. Men nej, även den som är begåvad med en stor snäcka och god teknik står här inför det alldeles omöjliga. Men Gud hindrar oss inte från att tänka på det som egentligen inte går att tänka ut. Han förstår att vi ibland behöver ösa tills vi inte orkar längre. Då låter han sin andes milda havsbris svalka vår panna, och kanske, om vi inte är rädda för vatten, tar vi oss ett dopp och nöjer oss med detta.

På tal om detta är en sköldpadda just på väg ner mot vattnet, där fiskar hoppar och en stor vit val simmar fram. Dessa djur har inga på förhand givna symboliska betydelser i bilden, men hör till dess miljö och skulle när som helst kunna ges skilda tolkningar.

Övre delen av ikonen är indelad i en natt- och en daghimmel. Detta är  tänkt som en kosmisk inramning åt själva händelsen, men skall även anknyta till Augustinus spekulationer kring tiden. Enligt honom skall tiden först och främst betraktas som en utsträckning av Guds "nu", som mediet eller den berättande strukturen för skapelsens återvändande till Gud. Längst uppe i bilden ser man nedre delen av en mäktig cirkel, som symboliserar det himmelska och andliga och en stråle som från denna far ned mot Andens duva, som i begynnelsen svävade över vattnet.